Varför skildras kåta kvinnor som psykiskt sjuka?

av Tomi Riitamaa

I Helena Österlunds nya roman Min sårbara kropp försöker Helena hitta sätt att hantera att hennes långvariga förhållande med pojkvännen Zac tagit slut. Hon åker tunnelbana mellan förorten och Stockholms stadsbibliotek där hon lånar konstböcker med kvinnliga konstnärer som hon sedan skriver brev till, hon vandrar omkring, hon äter antidepressiva. Och hon har sex, mycket sex och kinky sex, med män hon träffar via sexdejtingsidor på nätet. Hon åker in på psyket, hon kommer hem igen.

Helena Österlund har tidigare gett ut två romaner och en diktsamling, hon har tilldelats såväl Borås Tidnings debutantpris som Mare Kandre-priset. Min sårbara kropp är emellertid en helt annan satsning. Den beskrivs som självbiografisk, autofiktiv, och här tycks Österlund sätta precis allt på spel genom att driva självutlämnandets konst till sin absoluta spets. Hon räds inte det mörka, hon går djupt i in gestaltandet av hopplösheten och ångesten. Och hon låter ingen blygsel hindra henne i rekapitulerandet av de erotiska eskapaderna, sexskildringarna är synnerligen explicita och går ofta långt utanför vanligt vaniljsex.

Den femhundrasidiga romanen består av dagboksanteckningar varvat med breven som Helena skriver till kvinnliga konstnärer – både levande och döda – som hon känner sig själsligen befryndad med, bland andra Helene Schjerfbeck. Stilen är oftast stram, korthuggen och avskalad. Inte sällan övergår de korthuggna meningarna i ett närmast stackatoartat, mantraliknande berättande:

”Jag sitter på en bänk. Den är i skuggan. Det gör att jag också är det. Det är eftermiddag. Det är nästan inga människor på perrongen. Omgivningen känns lugn. På tunnelbanan är det varmt. Det är lugnt där också. En kvinna pratar högt i telefon. Jag försöker hålla axlarna nere. Göra dem avspända. Jag känner mig ihopklämd i mig själv. Med andra ord, inte alls särskilt avspänd.”

Österlund förmår skickligt använda sådana stilförskjutningar så att läsaren kroppsligen känner hur Helena spänner sig, som om hon försöker skydda sig mot den konstant pockande ångesten.

Men de stilmässiga och språkliga förskjutningarna är små, och dramaturgiskt sker heller inga större rörelser. Det leder till en viss enformighet i berättandet som ställvis gör mig smått uttråkad. Berättarjaget tycks sitta fast med sin sorg och sina nojor, förmår inte slita sig loss, utvecklas. Men så handlar det inte heller om någon utvecklingsroman:

”Det är så enkelt att göra verkligheten till fiktion. Till något som har en tydlig dramaturgi med en början och ett slut. Som om det vore så simpelt. Som om det behövs en enda insikt för att den stora förändringen ska ske. När det i stället handlar om att gång på gång få samma insikt för att sedan långsamt kunna göra en förändring.”

Autofiktion eller ej, jag läser Min sårbara kropp som en roman – något annat sätt finns inte, jag kan inte sitta här och recensera författarens liv. Och trots att den i flera avseenden är både skickligt komponerad och läsvärd, lämnar jag med en pockande känsla av olust: Varför måste kvinnlig, utlevande och kompromisslös sexualitet och kåthet, både inom filmen och litteraturen, fortfarande långt in på tjugohundratalet så ofta sammankopplas med psykisk sjukdom?

Helena Österlund:
Min sårbara kropp.
Nirstedt/Litteratur [sic], 2019.

Foto: Ingrid Schullström. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.