Pernilla Berglunds starka skildring av den norrländska naturen leder fram mot någon stor och angelägen berättelse men når inte ända fram, skriver Mats O. Svensson om poetens senaste diktsamling Rätten.
Den svenska poeten Pernilla Berglund har en fäbless för mångtydiga titlar. Efter debuten Tilltar (2013) och andra boken Fälla (2015) heter den senaste Rätten. De tre diktsamlingarna bildar en triptyk över det norrländska landskapet med sina älvar, skogar, fjäll och kalhyggen; men också över språkets brister – dess snäva kategorier och uteslutande definitioner som inte verkar kunna göra naturen eller människan rättvisa – men som vi trots allt är utelämnade åt, inte minst om vi ska skriva poesi.
Med knappa, fragmentariska dagboksanteckningar – vilka börjar i augusti 2013, och slutar juli 2017 – tillsammans med mer konventionella dikter, väver Rätten samman två motiv: platsen och familjen. Det tar inte långt tid innan vi förstår att de är djupt förbundna. Det handlar framförallt om en pappa, men i texten glimtar antydningar fram om en större familjekrönika och om platsen Bertejaure i Sorsele kommun. En Josef B:s rättsliga kamp att få rätt till fiske skymtar fram, en annan passage talar om en Engelbert som ska ha haft ihjäl tre björnar som hämnd efter att en björn dödat hans häst, och vi får en flyktig anblick av ett fotografi på en kvinna som liknar diktjaget.
Rätt är en juridisk term, men också en moralisk. Vi har rättigheter, men också skyldigheter. Till exempel mot naturen eller mot vår familj. Pernilla Berglund tar sig rätten till att berätta om sin pappa och ett brott han har begått. Eller rättare sagt, hon tar sig inte den friheten utan cirkulerar kring händelsens ytskikt. Vi får aldrig veta vad brottet består i, hon skriver inte ut det, utan arbetar med antydningar. Är personlig utan att för den delen bli privat, eller intim. Hon skriver, ”jag har inte rätt att beskriva dina handlingar”, och lämnar dem därmed åt läsarens fantasi.
”Språket slutar inte vara ett avvägande”, det är en platt fras, en truism som borde stannat i anteckningsboken. Men utsagan föder frågor som vänder sig tillbaka mot dikten. För Berglunds antydningar skapar förväntningar som man som läsare inte vet vad man ska göra av. Vid en första genomläsning är jag säker på att det pappan gjort är avskyvärt och oförsvarligt. Vid en andra läsning är jag inte lika säker. Man skymtar rättsliga konflikter om land- och fiskerättigheter mot staten, det talas om att ”krononatur”, alltså mark ägd av kronan, bara ”är ett annat ord för stöld”. Att rättegång betyder skuld är i sammanhanget inte helt självskrivet.
Berglunds diktsamling tar spjärn mot den autofiktiva litteraturen, använder dess koder utan att tillåta sig dess öppen- och ärlighet. Vad det är för brott som har begåtts är kanske inte viktigt. Mitt behov av att veta kanske stammar ur en futtig smak för skvaller. Men det intryck diktsamlingen lämnar en med är att detta är en diktsamling som givits ut allt för tidigt och som verkar ha tillkommit under svåra födslosmärtor. Hur ska man annars förstå de många metapoetiska utsagorna om språkets otillräcklighet?
På ett sätt liknar den Linnea Axelssons Augustprisbelönade diktepos Aednan från 2018, och jag anar att Berglund har en lika stor och angelägen berättelse inom sig. Denna bok lyckas dock inte kommunicera den till läsaren.
De två första diktsamlingarna gav intrycket att Pernilla Berglund är en stilsäker poet värd att följa, det består även efter Rätten. Diktsamlingen har uppenbara kvaliteter. Inte minst i naturbeskrivningarna som vittnar om en närhet till platsen, och den sensibilitet för förändringar som kan växa därur. En viktig kvalitet för all form av naturpoesi, och än mer för den naturlyrik som skrivs i antropocen. I en anteckning från den 9 oktober 2013 skriver Berglund: ”Det går inte längre att skriva om platsen.” Fyra år senare heter det: ”Jag pratar om platsen oftare nu.” Man kan bara uppmuntra poeten att fortsätta med det.
Pernilla Berglund:
Rätten.
Teg publishing, 2019.
Foto: Nasko/Wikimedia Commons.