Jag är bra på att få vårt barn att somna. På bara några minuter brukar hon lägga sig ned och sucka för att sedan bege sig in i sömnvärlden. Jag är bra på det, men det är verkligen inget att skryta med och jag ska förklara varför. För att få ett litet barn att sova behövs två ord på T: Trygghet och tristess. Det gäller att göra sig tråkig, finnas till som en trygg och tråkig pelare bredvid sängen. En som säger ”Såja, nu ska du sova.” Oavsett vad barnet säger. Vare sig hen pratar, skrattar eller gråter så ska man säga samma sak. Enligt min erfarenhet fungerar det bäst. Man ska med andra ord vara totalt känslokall och fokuserad på sin uppgift. Inte ha reflektioner om glädjeämnen eller sorger och visa empati. Som en välprogrammerad, ångdriven slummermaskin vars enda mål och mening är att oavsett vad som händer, så ska barnet sova. Slummermaskinen har ingen del i glädje eller sorg, den pustar bara ut sitt mantra och bryr sig inte mera än att den finns till. Den visar sin existens för att skapa trygghet, men inget mera. Då fungerar den som den ska. Då somnar barnet.
Jag kan inte alltid fungera som slummermaskin. Jag bevekas, som människor gör. Ibland blir det lek, ibland blir barnet upplyft. Men nog hade det varit användbart att ständigt kunna vara denna maskin. Arbetsplatser och egenföretagande förväntar sig redan att man är det. De belönar inte yttringar av glädje, sorg eller utmattning. De vill ha en funktion, inte en känsla. Då fungerar samhället.
I sin allra bredaste bemärkelse tror jag att denna inställning skulle göra mycket gott för det egna psyket i en värld som ständigt verkar vara på väg utför. Hur ska vi kunna hantera att Amazonas brinner? Hur länge kan vi ignorera att världshaven dör? Hur ska vi kunna leva med allt på vårt samvete? Det är mycket enkelt, var en funktion. Det berör inte dig, din uppgift är inte att oroa dig eller bli ledsen. Din uppgift är inte att förändra världen till något bättre. Din uppgift är skriven i din arbetsbeskrivning. Om du gav utlopp för dina känslor skulle inte maskineriet fungera. Se det som händer, bejaka det, göm undan vad du tänker att borde göras. Kommer känslorna ändå fram och du känner att något måste göras, lägg en varsam hand på känslorna och ge inget annat än trygghet.
Upprepa mantrat.
”Såja, nu ska du sova.”
