En livslång nyfikenhet

av Peter Nyberg

Claes Andersson är kanske främst är känd som poet och som poet mest känd för antologinumret Etude för sommarvind: ”Hon går med vinden i sitt hår / Jag älskar hennes sätt att gå / Jag älskar hennes sätt att gå / med vinden i sitt hår”. Dikten fortsätter 18 rader i jazziga variationer av den första meningen. För man kan inte skriva om Claes Andersson utan att nämna jazzpianisten. Eller vänsterpolitikern och kulturministern. Eller att han var specialistläkare inom psykiatrin. Och vips så har man skisserat bakgrunden till karaktären Otto, som bara tycks vara en lätt förtäckt litterär version av författaren själv, framskriven i tredje person.

Busholmen nästa är den tredje romanen om Otto. De två första heter Ottos liv (2011) och Stilla dagar i Mejlans (2016). Liksom i tidigare romaner är kapitlen korta och stilen kåserande. I varje enskilt kapitel behandlas ett ämne, som inte sällan har existentiellt djup och ibland handlar om Ottos vardag. Vardagen i Busholmen nästa framskrivs som tämligen idyllisk, författaren måste till och med betona att: ”Fullt så harmonisk är dock inte Ottos tillvaro. Barns och barnbarns och nära vänners olycksfall och sjukdomar gör sitt till att störa ron och vardagslunken. Och världens bestialitet naturligtvis!”. I romanen tycks Otto mest bekymra sig för den egna kroppen och sinnets förfall, vilka utgör en analogi till det utanför huvudpersonen likaledes vittrande samhället. Claes Anderssons grundmurade humanistiska ådra gör det tvunget för honom att ta sig an både Sverigedemokraterna och Sannfinländarna.

Otto är en bildad äldre herre som hemvant rör sig genom Helsingfors, där han iakttar, tänker och upprörs. Grundupplägget känns igen från till exempel Ulf Lundell och Karl Ove Knausgårds författarskap, men genomförs här i en mer ödmjuk ton där författaren många gånger gör sig omaket att förklara svåra ord och fraser inom parentes, så att alla läsare ska kunna hänga med i tankegångarna samtidigt som det lärda tillåts ta plats i texten. Trots det kan udden landa i det litet gubbgnälliga: ”Istället för att ägna sig åt sina medresenärer sitter numera majoriteten av passagerarna djupt försjunkna i sina mobiltelefoner, paddor eller små lap tops. Spårvagnen kan då i Ottos ögon te sig som en läsesal, eller en profan kyrka där de hängivna proselyterna (passagerarna) söker kontakt med något högre eller främmande väsen[…]”

I autofiktionens tidevarv har jag svårt att under läsningen släppa tanken på att romanen lika gärna hade kunnat vara en kåserisamling. Inte desto mindre rör sig karaktären Otto med lätta intellektuella steg mellan Wagner, ­Aristoteles och Bo Carpelan i det modus som äldre människor som inte har värst mycket att bevisa gör: utan poser men med en inneboende nyfikenhet på hur världen och människan är beskaffad. Att livet ut bevara en sådan fascination och förmå skriva in den i sitt sista verk är i sig en bragd.

Claes Andersson:
Busholmen nästa
Förlaget, 2019.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.