Det droppade in ett mail med en uppmaning från något som kallas Äldreinstitutet, som runtom i kommunerna driver ett program för att aktivera äldre personer som inte kommer sig ut. Genom att kontakta beslutsfattare och andra som sannolikt har lättare att röra på sig, skickade man en uppmaning att gå ut med en äldre person, göra något tillsammans utomhus och njuta av samvaron.
”Dina handlingar talar för dig” stod det i mening två, antagligen för att förtydliga att åtminstone i den här frågan ska kommunpolitikern se till att få ändan ur vagnen och göra något konkret. Man uppmanades också att i sociala medier visa att man att man är aktiv genom att använda hashtagen #gåutmedäldre, eller kontakta den lokala tidningen för att visa att man är delaktig genom korvgrillning, saft och naturstig.
Uppmaningen i sig är inget att göra sig lustig över och faktum är att många äldre – betydligt fler än vad vi antagligen kan föreställa oss – inte kan röra sig utanför hemmets fyra väggar utan hjälp. Ensamhet kan leda till depression. Äldre människor har behov att träffa någon att prata med, om så bara byta några ord med en människa i kassakön i matbutiken, men många försvinner in i en gråzon där få bryr sig om att leta.
”Ja, jag var ju och handlade igår”, sa den äldre damen i kön framför mig, ”men jag fick ju inte med allt”. ”Nej”, sa jag, ”alltid glömmer man något”. ”Och jag behöver ju inte så mycket egentligen, jag är ju ensam”, sa hon. En av många som kommer och köper ett par saker i taget, för att ha något att göra, för att träffa någon, för att få se någon i ögonen varje dag, om det så bara är hon som sitter i kassan och tar betalt. Damen och jag kom fram till att det är bra så länge man har möjlighet att själv ta sig till och från butiken, att man själv kan bestämma hur man gör.
Orsaken till att jag suckar över mailet med tipsen om hashtaggar och kontakt till lokalavisan hör ihop med att jag har två gamla föräldrar som jag och min bror hjälper så gott vi kan. En av dem är förbi det stadium där man kan gå ut, med den andra rör vi oss ute men då är adressen oftast sjukhuset, labbet, jouren eller något motsavarande. I väntrummen och korridorerna träffar jag mina vänner och skolkamrater som är ute i samma ärende. Våra samtalsämnen kretsar kring föräldrar, sjukdomar, svårigheten att få rätt vård och hjälp och ett konstaterande att det finns många äldre som inte har barn eller andra anhöriga. De är speciellt utsatta.
Det är en ögonöppnare att umgås med äldre, man får en insikt i hur vårt samhälle i stort ser på åldrande, självbestämmanderätt och vilka behov man kan antas ha och vilka behov man kan förvänta sig få uppfyllda. För mig själv var insikten om att jag ska hjälpa till att ta hand om en åldrande kropp (det är så mycket kropp!) något som jag inte behövt ägna en tanke tidigare. Eller att en person som alltid tagit skött sina egna angelägenheter och vetat vad som bör göras och hur, plötsligt blir osäker och tveksam.
Mer än vad man lär sig om andra lär man sig om sig själv, som vanligt när det sker radikala förändringar runtomkring en. Och man förstår att allting har sin tid. Nu är tiden att hjälpa till där det behövs, om en stund behövs jag sannolikt inte i den här rollen mera.