Ljudböcker är inte litteratur

av Peter Mickwitz

Läsning aktiverar hjärnan på ett annat sätt än lyssning. Det gör inte nödvändigtvis ljudböcker sämre än textböcker, skriver författaren Peter Mickwitz, som ändå oroar sig för hur det går för litteraturen som konstform om de båda likställs.

Vad är att läsa egentligen? Kan man läsa ljudböcker? För att svara på de frågorna kan det vara bra att kort fundera på vad som händer när vi läser. Läsandets neurologi – vad våra hjärnor gör när vi läser – är minst sagt invecklad och liksom stora delar av hjärnforskningen en vetenskap som utvecklas snabbt.

I boken Language at the Speed of Sight karakteriserar Mark Seidenberg den läsande hjärnan så här:

”The hub of the reading system is an area at the junction of the optical and temporal lobes, sometimes called the visual word form area (VWFA), or ’spelling box’, which is the major locus of orthographic knowledge, the unique component of reading. The major reading circuits result from learned connections between the left occipitotemporal hub and neural systems for language, which are already highly developed at the onset of reading and then modified by it (mina kursiveringar).

Citatet belyser två viktiga aspekter på läsning: 1) I motsats till talat språk (ljudspråk) involverar läsning i hög grad synen. 2) Läsning är något vi/hjärnan lär sig och något som modifierar, förändrar, hjärnan. Läsning är inte på samma sätt medfött som det talade språket.

Skapar unika spår i hjärnan

Få saker är så krävande för ögonens rörelseförmåga som att läsa. ”Egentligen är det svårt att förstå hur vi kan läsa så snabbt som vi gör, det normala borde vara att vara dyslektiker”, säger Tony Pansell som är forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet. När vi läser och ögonen rör sig från vänster till höger längs med textraden gör ögonen hela tiden små pauser, fixationer. Det är under dessa pauser som det visuella systemet samlar information. Ögonrörelsen mellan pauserna kallas sackad. För en vuxen läsare är en sackad ungefär åtta bokstäver, för barn färre. Antalet sackader och den tid som används för varje sackad avgör hur snabbt man läser.

Samtidigt som ögonen rör sig framåt längs textraden gör de också återblickar, bakåtriktade sackader. Uppskattningsvis 10 procent av lästiden går åt till dessa bakåtblickar. Inte nog med det: under läsningen ser ögonen också framåt, in i det perifera synfältet; upp till femton bokstäver vidare från den punkt där synen är fixerad. Man har till och med registrerat korsseende hos läsare – då utan att läsaren själv märker vad hens ögon gör. Siffrorna ovan gäller engelskspråkiga läsare, resultatet kan variera mellan språk, för att inte tala om mellan användare av olika alfabet. Men det som är gemensamt för alla läsande hjärnor oberoende av språk och alfabet är att läsandet omorganiserar redan existerande strukturer i hjärnan för att skapa nya kopplingar och kretsar.

I sin bok Proust and the Squid beskriver Maryanne Wolf det så här: ”Den vana läsarens hjärna är ett veritabelt collage av nätverk” och ”hjärnscanningar bekräftar att hjärnor som läser flytande aktiverar förstorade hjärnbarksområden i pann-, hjäss-, och tinningloberna i båda hjärnhalvorna när de utför sådana uppgifter som att dra slutsatser, analysera och göra kritisk utvärdering”. De förändringar i hjärnan som läsning ger upphov till förändrar också själva vårt tänkande: den omorganiserade hjärnans neuroner är en ”grund för nya tankar. Med andra ord, de nya kopplingarna och nätverken som hjärnan skapar för att lära sig läsa blir ett fundament för att kunna tänka på annorlunda, nyskapande sätt”, skriver Wolf.

Litteratur läses

I läsning ingår – förstås – element av ljud, men när vi läser använder vi många fler delar av hjärnan än när vi bara lyssnar. Viktigt är också att läsningens tid är helt annan än lyssnandets tid. Det är inte bara ögonen som pausar och gör framåtblickar och bakåtblickar. Läsaren behärskar läsningens tid: kan röra sig fritt i texten, göra pauser, tänka efter, göra omtagningar och så vidare. När vi lyssnar på en ljudbok är allt sådant mycket svårare och osannolikare.

Att skriva och läsa är någonting egenartat unikt och någonting annat än att lyssna eller se. Att läsa är en summa som är större än summan av lyssnande och seende. Vad jag därför vill föreslå är att litteratur uteslutande är någonting som skrivs och läses. Vill man göra definitionen ännu kompaktare kan man säga att för att någonting ska vara litteratur måste det kunna läsas. Litteratur är läsandets konst.

Att lyssna är inte att läsa, man kan inte läsa ljudböcker. När man lyssnat på en ljudbok har man inte läst en bok.

Skillnaden mellan att lyssna på poesi och att läsa poesi är ett bra exempel på vad det handlar om. Poesi som är skriven för att läsas högt – det vill säga lyssnas till – är ofta, men inte alltid, problematisk när man läser den på papper, det är ett fenomen som de flesta som sysslar med poesi är bekanta med: den poesi jag tycker är så bra live (spoken word) ter sig helt annorlunda och ofta mycket sämre när jag efteråt läser den i pappersversion. Också motsatsen kan gälla: poesin som i bokform gör mig euforisk kan – men gör det inte alltid – kännas långtråkig eller otydlig när jag hör den uppläst.

Skillnaden mellan att lyssna på poesi och att läsa poesi exemplifierar också skillnaden i lyssnandets och läsandets tid och hur språket blir materiellt då det görs till text och läsning. När jag läser dikten förvandlas den till ett slags tredimensionellt föremål: jag kan röra mig i dikten, gå fram och tillbaka i den, pausa och återuppta, börja i mitten om jag så vill, se på den uppifrån eller underifrån, vrida och vända på den. När jag lyssnar till samma dikt är effekten mycket mera tvådimensionell: orden kommer och de går – därifrån dit – och tar den tid någon annan än jag själv bestämt.

Flyktigt lyssnande

Man hör ofta argumentet att ljudböcker är bra därför att man kan göra annat samtidigt som man lyssnar på dem och att litteraturen därför får en större möjlighet att göra sig – bokstavligen – hörd om den som ljudbok inte behöver tävla om läsarnas tid och uppmärksamhet på samma sätt som koncentrerad läsning kräver. Jag är inte säker på att det argumentet håller. Åtminstone inte då det gäller litteratur som konst. Viktiga saker är sådana som kräver just precis odelad uppmärksamhet för att betyda det de vill förmedla: När jag för ett viktigt, intimt, samtal med någon jag älskar så dammsuger jag inte eller är på Instagram samtidigt.

Att litteratur är läsandets konst kan låta självklart men håller hela tiden på att bli mindre självklart. Det finns antagligen många som inte är villiga att skriva under påståendet om att litteratur är någonting som är begränsat till text och läsning och mycket av det som i vår samtid förknippas med litteratur är sådant som är på väg bort från bok och läsning.

Pengarna styr

Vad ljudboken betyder för litteraturen som konst är en av de saker som bekymrar mig. För en tid sedan hörde jag en kollega berätta om hur hen hade diskuterat med en ljudboksredaktör på ett av de stora förlagen i Sverige. Redaktören menade att bra ljudböcker görs av sådana böcker som är skrivna på ett enkelt språk och som inte har för invecklade strukturer (läs: rättframa berättelser skrivna på klarspråk). Men det är inte svårt att argumentera för att just de böcker som har språkliga och strukturella komplikationer i medeltal är de böcker som har störst konstnärligt värde.

Det är viktigt – tycker jag – att komma ihåg att litteratur är den enda konstform som helt baserar sig på läsning. Varför ge upp den grunden för vad litteratur är? Med andra ord: varför ge upp litteraturen? Och i förlängning av det: varför vill så många i branschen att litteratur inte ska vara litteratur? Ett svar på de frågorna är att böcker kan vara både konst och produkt (och förstås: schatteringar däremellan). De traditionella förlagen ägnar sig åt affärsverksamhet och ljudboken är för dem en produkt som går att sälja samtidigt som det blir allt svårare att sälja den tryckta boken, boken som läses. Förstås satsar en affärverksamhet på det som säljer, det kan man inte klandra förlagen för.

Om ljudboksutvecklingen fortsätter som nu så är det möjligt att förlagen i framtiden allt mera kommer att använda författarna som manusförfattare för ljudböcker. I sådan verksamhet finns pengar att hämta. Själv tror jag att litteraturen och litteraturen som konst – inte minst poesin – kommer att överleva, men kanske inte på de traditionella förlagen, inte som bihang till affärsverksamhet. Det som är bra för förlagen är inte längre nödvändigtvis det samma som det som är bra för litteraturen. Omvälvningarna i branschen är stora och ljudbokens frammarsch är bara ett av symptomen på dem. N

Fotnot 1. Texten ovan utgår från en essä som jag skrev för min bok Leksikon, sett att läsa (Ellips 2018).
Fotnot 2. När jag skriver poesi är ljud alltid viktigt, men inte ensamt dominerande; poesi kan vara, och är, visualitet, strukturer och mycket mycket annat.

4 kommentarer

robban fleege 31 oktober, 2019 - 22:11

Du har ratt. Att lyssna pa en bok e inte att lasa. Det ar battre an att lasa. Det ar att uppleva forfattarens ord..och i basta fall, last av forfattaren sjalv….eller en bra yrkes läsare: Ex. Tina Fey’s fina Bossy Pants eller exempel pa fin proffs lasare Keith Richards (lasen av Johnny Depp), Phil Knights Shoedog eller Agassis ”OPEN”. Nej, multitaska skall man inte. Men grasklippning gar fint med horlurar + min harliga mekaniska klippare. 77 upplevda böker (volymer) bara iår. Verkar som Hr Mickwitz inte ar en ”fan” av audio books och e oroad av litteraturens framtid…. sorry. Som vi sager fint i Finland och mina Amerikanska barns favorit svenska ordsprak: Smaken ar som baken

Reply
Tanja Möller 25 november, 2021 - 09:53

Att höra en bok kan ge inspiration att läsa den, liknande böcker eller böcker av samma författare. Eller att höra en sång om en figur i en bok. Som att först höra Pippi Långstrumpsången eller sånger ur Emil, se tv-serien om Emil, och Barnen på Bråkmakargatan på LP och sedan läsa. Om det verkar rörigt, beror det på att det är svårt att veta vad berättelserna börjar med. En sång, en inläst berättelse på LP, en tv-serie eller en bok. Det var inte lätt att börja läsa böcker som det knappt fanns bilder i, men de olika medierna hjälper en att bli intresserad av att läsa mer. Jag refererar till barndomens väckta läsintresse.

Reply
Hedvig 25 november, 2021 - 13:14

”När man har lyssnat på en ljudbok har man inte läst en bok.” Det stämmer förstås på ett sätt, men det beror ju på vad man menar med att inte ha läst en bok. Jag har läst konstant sedan jag var liten och på senare år lyssnat på massor av ljudböcker. För mig finns inte en tydlig skillnad mellan de böcker jag läst och de böcker jag har lyssnat på. Vissa böcker passar bättre för att lyssna på än andra. Framför allt gäller det böcker där man kanske ofta behöver gå tillbaka och läsa igen för att påminna sig. Andra böcker hade jag aldrig läst, eller upplevt på samma sätt, om jag inte hade lyssnat på dem.

För att bli en god läsare behöver man öva – där är alla överens. Däremot verkar många tro att man kan testa att lyssna på en ljudbok och sedan hävda att det inte alls går att uppleva boken på ett lika bra sätt som om man läst. Även att lyssna på ljudböcker kräver övning. Det krävs övning för att hålla fokus både på boken och vad det nu är för mekanisk syssla man gör parallellt. Därför är det lite provocerande att de som är mest emot ljudböckernas växande marknad, sällan själva är stora ljudbokslyssnare. (Jag har ingen aning om var författaren till artikeln har för relation till ljudböcker, men det vore intressant att veta i sammanhanget.)

Reply
Marie-Louice 28 november, 2021 - 23:33

Håller absolut inte med! Jag har läst böcker med öronen från år 2000, då jag låg på sjukhus och inte orkade hålla i en bok.
Det var mkt lustfyllt, rofyllt och engagerande att lyssna på en berättelse, märkte jag då.
Sedan dess läser jag allt skönlitterärt på det sättet. Allra bäst är det förstås när författaren själv läser!
Som jag har njutit av Sara Lidman, Torgny Lindgren och nu senast Göran Greider när de läser sina egna böcker…..
Fackböcker finns oftast inte som ljudböcker, passar heller inte som sådana ….. Där blir det att läsa med ögonen. Liksom dagstidning ungarna och alla artiklar….

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.