Kabel på lite för hög höjd

av Amanda Saveland

Dragna högt över våra huvuden finns de. Kablarna som för strömmen mellan elstolparna, och som har gett namn åt Pia Ahlbäcks diktsamling, som heter just Kabel. I boken finns elektriciteten som en röd tråd. Ett enormt nätverk som binder oss samman. Ständigt laddat, precis som mänskliga möten och vår kommunikation med varandra.

ständig elektrifiering,

hundra lux

hängersprattlan dinglan

                de

från språktrådarna

                      na

För även om dikterna ofta beskriver just elkablar är det något mer som rör sig inuti dem än bara elektricitet. Där ryms furstar, furstinnor och vältaliga retorer. Språk, ordning och konstruerade sociala spelregler. Ahlbäck använder sig flitigt av ordlekar och grammatiska termer. Ibland låter hon språket gå sönder, ibland innehåller det såväl litterära som historiska referenser. Där finns även en längtan bort. En längtan efter mörker, tystnad och en plats där det privata inte läggs ut till allmän beskådan.

Jag vill vara privat

i allt,

som ett skadat djur som söker sig tillbaka

till sin håla.

Grävling

i en underjordisk armé,

med målet tystnad.

I Ahlbäcks poesi går kabeln, bärare av den elektroniska kommunikation som möjliggör mycket av vår interaktion med andra människor idag, att läsa som en symbol för ett uppror. En uppmaning att leva bortvänd, gå ut i det vilda, i ”avskapandet”. Men vad det är som dikten faktiskt gör uppror mot är inte helt lätt att greppa. Först läser jag det som en kritik mot dagens uppkopplade samhälle, där längtan helt enkelt består i viljan att vara offline. Kapa strömtillförseln. Sedan börjar jag se andra teman. Historiska hänvisningar, liksom miljöförstöring. Övergödda näckrosdammar, romerska försvarsmurar och styrelser som kommer med ”krig och belöning i släptåg” samsas på sidorna och gör det svårt för mig att se hur bitarna hör ihop. Det känns som att boken i sina spridda bilder inte lyckas visa vad det är den faktiskt vill säga.

Nu anländer styrelsen, som alltid

med krig och belöning i släptåg.

Nu blir inget mer på riktigt,

nu töms allt tal, nu spills vi alla ut.

Genomgående är ändå språket och de sociala koder som människan i alla tider har behövt inrätta sig efter. Talet som tillverkat av någon annan och inte tillhörande en själv. Att man kan misslyckas vara och prestera i det. ”Någon ramsade reglerna för fylletvånget” skriver Ahlbäck i en dikt som tycks skildra någon form av fest. Det är en situation som är både relaterbar och tydlig, men på det stora hela blir jag inte klok på vad boken vill.

När det skrivs om ett ”nu” vet jag inte vad som har föregått det, och när det skrivs om ett ”här” vet jag inte vad som menas med det. Upproret som gör sig synligt i boken med återkommande uppmaningar om att vägra, och om handlingar som tiden nu är inne för, får i dikterna ingen tydlig rörelse. Jag uppfattar inte kampen. Den symboliska kabeln svajar lite väl högt ovanför huvudet. Riktningarna blir för många och skulle tjänat på att begränsas.

Det handlar om att hitta punkten

där ingen rädsla finns:

i djupen.

Nätverk knöts under vattnet,

kablar – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

– – – – – – – – – – – – – – – – drogs i skrift,

över stränderna.

När diktsamlingen sedan avslutas är det med ett minne. Jaget, som genom boken har känts mer tidlös än som en faktisk person, befinner sig ute till sjöss tillsammans med sin farfar. Där, i båthytten, finns tystnaden som utgjort en genomgående längtan genom texterna. Ändå skapar slutet mer förvirring än klarhet. Scenen skär sig med det i övrigt så högspända. Jag tänker på furstarna och furstinnorna och undrar: var kommer de in i bilden?

Pia Ahlbäck:
Kabel
Ellips, 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.