Ett publikfriande avsked

av Lisa Gemmel

Det är något särskilt med avskedsturnéer. I alla fall sådana som är på riktigt, och inte varianten ”vi säger hejdå för Keith Richards lever nog inte tillräckligt länge för ännu en turné”. Det finns ofta ett vemod och en sorg hos bandet eller artisten som tar avsked, men även glädje och nyfikenhet på vad som kommer härnäst.

Jag har sett mina ungdomsidoler Kent och The Ark säga farväl. Nu har turen gått till en helt annan grupp, nämligen acapellagruppen FORK, en kvartett jag inte har någon som helst tidigare relation med. Ändå känner jag av vemodet och sorgen, likaväl som glädjen och nyfikenheten, när jag ser deras show The End: Chapter 1 på Svenska Teatern.

FORK föddes i ett kök i Berghäll en novemberdag 1996 av vännerna Mia Hafrén, Silva Lillrank-Wentzel­, Jonte Ramsten och Kasper Ramström. Sedan 2004 är FORK deras heltidsarbete och 2010 ersatte Anna­ Asunta Lillrank-Wentzel. Gruppen består även av managern Linda Lindblad och business managern Anna Storbacka-Eriksson och den oumbärliga ljudteknikern Gregory Maisse.

När gruppen äntrar scenen i första akten kan jag inte sluta tänka på att deras scenkläder, signerade Teemu­ Muurmäki, får dem att se ut som cowboyinsprierade dödsätare från Harry Potter. De svarta kostymerna byts efter pausen till vita, lika westerndoftande, scenkläder.

Oaktat dödsätarutstyrslar river FORK av en rejäl show. De rör sig med enkelhet mellan rockklassiker som AC/DC:s ”Highway to Hell”, ”Let It Go!” från Frozen och en nedskalad version av Robyns ”Dancing On My Own”, allt ackompanjerat av en explosiv ljusshow. Det saknas bara laser för att det ska kännas som en äkta schlagerfestival.

FORK är mer än bara en acapellagrupp. Tillsammans med Maisses kreativa ljudteknik skapas, för mig, helt nya ljudbilder. Det är första gången jag hör någon riva av ett gitarrsolo med sin röst. Det tar acapellan till helt nya nivåer.

Som fan av musikalserien Glee och filmserien Pitch Perfect hade jag dock önskat mig några fler mashups, nummer där olika låtar mixas ihop och framförs som en. Nu bjöds publiken endast på en – Lady Gagas ”Bad Romance” blandades snyggt med Queens ”Radio Gaga”.

Det är en genomarbetad show. Mellansnacken får publiken att skratta och de har alla fyra sina egna scenpersonligheter. Lite för personligt blir det dock när både Ramsten och Ramström ska ge sig ut i publiken och uppvakta olika kvinnor. Det känns bara gammalt och unket.

FORKs The End: Chapter 1 är en edgy Allsång på Skansen, folkligt och lättillgängligt. Publiken levererar klassiker som klapp i baktakt och huvudnickande i otakt. Jag sitter mellan ett par i pensionsåldern och två tjejer i mellanstadieåldern. De är alla fyra hänförda av scenshowen. FORKs avsked är precis vad fansen vill ha.

Även den som inte är ett FORK-fan bör ta chansen att se dem innan de säger hejdå på riktigt, för mitt i all schlagerestetik och publikfrieri bjuder ändå FORK på något unikt som vi efter maj 2020 aldrig kommer att få se igen. Det är ett värdigt avslut på en 23-årig karriär.

Svenska Teatern.
FORK. The End: Chapter 1
På scenen: Anna Asunta, Mia Hafrén, Jonte Ramsten och Kasper Ramström. Ljud: Grégory Maisse. Ljus: Tobias Lönnquist. Stylist: Sofia Oksanen. Kostymer: Teemu Muurmäki. Make up och hår: Miika Kemppainen.
Spelar till och med den 30 april 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.