Iida Pii: Spotless Sunshine of the Eternal Mind. Project Room (Lönnrotsgatan 35) till 8.12
Föreställningen att konst är något man kan eller ska kunna förstå är våldsamt överskattad. Det är det obegripliga och undanglidande som, för min del, gör konsten intressant och angelägen. Det som kan förklaras kan också läggas åt sidan som färdigt och avklarat.
Iida Piis utställning på Bildkonstakademins Project Room uppfyller alla krav man kan ställa på obegriplighet – och samtidigt behålla sin konstnärliga bärkraft. Utställningen domineras av grova ledstänger av slipade stålrör som leder besökaren runt mellan rummen. Det är just så tvingande och lätt obehagligt som det låter. Föremål, bilder, stänger från golv till tak är spridda i rummet. Någonting som liknar ett avloppsrör leder ner i golvet, en mångspetsad fotangel, en bild av en söt katt med något föremål paketerat i plast ovanpå, ljud (andning?) i en mörk passage, stillbilder på videoskärmar av en kvinna som springer genom hög strandsäv. Skulpterade former, textilier och en säng eller pinnsoffa av kalla stålrör fulländar helheten. Vad betyder allt detta? Ja vad betyder Giacomettis surreala skulptur Palatset kl 4 på morgonen (1932)? Kan du svara på det kan du säkert också berätta om Piis installation, som är ett liknande projekt i skala 1:1. Jag är nöjd med att låta mig förundras, också av utställningens namn som vänder en bekant filmtitel ut-och-in. Den filmen handlar om minne, glömska, kärlek och en tillvaro där samma mönster upprepas om och om igen, oss ovetande. Missa inte denna (kort datum)!
Celeen Mahé: The Shape of a Pocket. SIC (Potpurristigen 5), Helsingfors till 8.12
När, och under vilka omständigheter, uppstår ett konstverk? Jag är inte ute efter ett ansträngt konstteoretiskt resonemang som den institutionell konstteorin, vilken har mycket lite att göra med konstnärens egna beslut i processen från ingenting till någonting. Celeen Mahé arbetar med igenkännliga material och föremål, till förväxling lika tingen omkring oss. Men föremålen som är glest utspridda runt väggarna och på golvet i SIC är inga ”readymades” i Duchamps anda, utan skulpterade, målade, omgestaltade ting som nu definitivt är konst. Det handlar om en poesi i sak, inte i den ursprungliga meningen hos skalden CJL Almqvist, men en poesi av ting som bär med sig egna historier och betydelser, och i konstnärens händer ges nya betydelser och historier. Precis som poesi får lov att vara fragmenterad och söka sin betydelse inte i det enskilda ordet eller meningen, uppstår här nya möten och kortslutningar. En kartong som ser ut att vara upplockad från gatan är i själva verket omsorgsfullt uppklistrad och sammansatt med textila delar, och den möter alldeles oförmodat en skruttig gul sak som ser smutsig ut och som klämts fast ovanpå ett element, men är mödosamt ihopsatt av tyg och ståltråd. Funnet, vunnet, förvandlat. Mahé arbetar i en tradition som är lika etablerad som stilleben och abstrakta skulpturer. Det räcker att nämna konstnärer som brasilianska Fernanda Gomes, amerikanen Jimmie Durham och belgiska Joëlle Tuerlinckx för att se spännvidden i detta fält. Mahé arbetar även med mer enkelt igenkännbara metoder som måleri, men verken utmynnar i samma öppna förhållningssätt. Det här är en utställning att stilla förundras i.
Karl Ketamo: Figures. Hippolyte, Helsingfors till 21.12.
Stramt och associativ leker Karl Ketamo med återbrukade former, material och bilder. Naturen tycks stå i centrum, fast på ett bakvänt sätt: på ett svart flak av asfalt ligger en mobiltelefon och spelar om och om en GIF-animation som visar en liten resväska på hjul överdragen med växlande bilder av mycket söta isbjörnar. Som en flock vita gäss på vatten sprider sig gipsavgjutningar av halva oljekannor på golvet och på de fyra etagerna i en stålhylla. I samma installation tycks ingå en gipsform omspänd med en rem (gjutformen för de andra?). Tre mycket stora fotografier efter frimärksbilder av den engelska drottningen i rött, blått och grönt pryder väggarna. Denna rebusartade installation fulländas med en mycket liten inramad bild, kanske ett träsnitt, av ett mörkt tropiskt landskap med palmer, berg och vatten. Den står på högkant. Det är mycket som möts i installationen: arktiskt och tropiskt, industrimaterial och natur, historia och samtid, det brittiska imperiet och inte minst en undrande besökare mitt i allt. Här finns en civilisationskritisk udd, men också mycket av samma civilisations material och språk. Jag tar hellre den ambivalensen med hem än ett bokstavligt och korrekt budskap. Ketamo ger mig det förtroendet, tror jag.
Anne Koskinen: Hän, Hen, He/She/They. Galerie Anhava, Helsingfors till 20.12.
Var exakt i stenen finns skulpturen? Hur lite behövs för att locka fram en form ur det som stenen själv från början antydde? Enligt en populär anekdot om Michelangelo såg han det som skulptörens uppgift att frigöra skulpturen ur stenens fångenskap. Det är någonting åt det hållet – och ändå inte – som Anne Koskinen ägnar sig åt i sin nya utställning på Galerie Anhava. Ur stenar funna runt omkring där hon bor åt Åbohållet letar hon upp en minimal form. Ibland har det blivit små barnlika gestalter som håller i ljus, ansiktet under ett (kanske) huckle kan anas; ljuset av stearin är nerstucket i sitt lodräta hål.
En ny serie bilder tar fram underkroppen på (kanske) barn. Åtminstone är de i den storleken, könlösa gör relieferna motstånd mot varje försök att mer bestämt karakteriseras. De påminner mig om antika fragment, lösryckta bitar från sten- eller terrakottareliefer som en del museer samlar på. Fragment som bara ibland låter ett sammanhang växa ut omkring sig. Jag ser inte utställningen som ett inlägg i en pronomendiskussion utan som ytterligare en undersökning av det ambivalenta och ännu inte givna. Embryot som inte låtit sig bestämmas, stenen som knappt – men inte mer – blivit skulptur. Hon målar också. Små bilder mest av blommor, alla som det förefaller med en personlig historia. Det lönar sig att fråga galleristen om dem. Eller hitta på själv. Den bästa konsten är alltid en öppen inbjudan.
Axel Antas: Stories Make Worlds / Worlds Make Stories. Galleria Heino, Helsingfors till 22.12
Axel Antas förefaller ha arbetat med ett och samma tema år ut och år in, med skiftande uttryck och i växlande tekniker. Jag tror att det är gränssnittet mellan människa och natur. Inte naturen, inte människan, utan det emellan. På samma sätt som landskapet inte existerar utan en betraktare är begreppet natur meningslöst utan människan. Däremellan finns en glipa, och den glipan påtar Antas försiktigt i, genom teckningar och objekt, handlingar och fotografi. Att många av verken slutligen utgörs av fotografier ska du inte låta dig förledas av. Fotografiet är bara sista ledet i en mycket längre process, av mödosamt skulpterande, av byggande och inverkande på ett eller annat sätt. På Heino fångas jag av gipsvita fotografier av en skulpterad hand och fågel. Det är ömsint, och nästan kitsch. Bilder av skog. Fler fåglar. I ett inre gallerirum gråa stumpar av träd, avgjutningar, alla ställda på ett lågt podium målat i blygrått. I fonden stiger former fram ur tre mörka, nästan helsvarta bilder. Jo, här finns historier, inte nödvändigtvis att fånga i ord, men allt hänger samman. Det är en utställning som fortsätter växa efter att du lämnat galleriet.