Bauhaus och Bauhaus

2,4K

Den tyska snickaren och glasmästaren Heinz-Georg Baus var bara 26 år gammal när han 1960 hade fått nog av att springa från en butik till en annan för att köpa allt det han behövde: för spikar till järnhandeln, för bräder till sågen, för färger till måleributiken. Därför öppnade han ett byggvaruhus i den sydtyska staden Mannheim.

Det var en minst sagt lönsam idé. När Baus dog 2013 hade det första varuhuset blivit till en kedja med över 250 affärer i 19 länder och han själv miljardär. Han flyttade tidigt sitt imperium till Schweiz, inte för den goda alpluftens skull utan för att späda på sin rikedom genom de låga skatterna. Den ytterst ljusskygga patriarken var känd som en stenhård företagsledare som avskydde både facket och arbetsgivarförbundet.

När han år 1960 letade efter ett namn för sin första lilla butik på 250 m² som fanns på den fina och Mannheimtypiska adressen Kvadrat U3 fick han en snilleblixt: Bauhaus.

Ett genialiskt namn för en byggvaruhuskedja. Bauhaus står ju för banbrytande modernitet, enkelhet, innovation och kvalitet. Men det är inte Heinz-Georg Baus förtjänst. Han åkte bara snålskjuts på det rykte som den världsberömda konst-, design- och arkitekturskolan hade jobbat sig fram till mellan 1919 och 1933, först i Weimar och senare i Dessau.

Baus Bauhaus för fram helt andra värden och värderingar än designskolan i Östtykland. I hans Bauhaus finns det ett överflöd av material. Mycket som kan behövas, men också mycket krimskrams. Krimskramset är ofta av tvivelaktig kvalitet och härkomst.

De flesta av produkterna skulle Bauhausskolans idag vida berömda lärare knappast godkänna; namn som Paul Klee, Walter Gropius, Vasilij Kandinskij, Mies van der Rohe eller László Moholy-Nagy, för att bara nämna några. Bauhausskolan ville föra fram det enkla och gedigna. Första premissen var alltid form follows function. Med den här enkelheten kom också de demokratiska idéerna in i bilden.

Bauhauslärarna och de flesta av studenterna letade inte bara efter nya sätt att bygga hus och inreda hem utan också nya sätt att leva ihop. De var frigjorda, lössläppta, ohämmade och, ja, fria. Bara i fria människor kan det födas fria tankar och ur dem fria idéer. Modernitet kräver att man (för)kastar det gamla. För det krävs det frihet. Finns den inte måste den tillskansas. Det gjorde medlemmarna i Bauhaus.

Det här oroade makthavarna, men också de vanliga medborgarna som fick uppleva bauhausianerna. Bauhausskolan fanns ju inte heller i någon av de tyska storstäderna. Nej, den fanns först i idylliska Weimar, den tyska klassicismens högborg med då inte ens 50 000 invånare, och senare i Dessau som var oväsentligt större.

Klart att det syntes och märktes när en hög med vilda konstnärer, arkitekter och formgivare formligen invaderade småstäderna med sina nya banbrytande idéer och sina nya sätt att leva. Folk tyckte att de var tokiga och spritt språngande galna. 1925 fick politikerna i Weimar nog. Efter att de konservativa hade vunnit valet stryptes skolans finansiella medel med 50 procent. Skolan bestämde sig för en flytt.

Det fanns många städer som var intresserade av att inhysa den omstridda men redan rätt så (er)kända skolan, bland dem Köln och faktiskt också Mannheim där Heinz-Georg Baus grundade sitt Bauhaus 35 år senare. Men det var lilla Dessau, ca 100 km norr om Weimar, som drog det längsta strået, med benägen hjälp av flygplanstillverkaren Hugo Junkers, en bekännande demokrat och pacifist.

Det var i Dessau som Bauhausskolan fick ordentligt med luft under vingarna. Till skillnad från Weimar var Dessau en industristad med en stabil vänstermajoritet. Skolan inhystes inte i en befintlig byggnad som i Weimar utan fick bygga ett eget hus åt sig. Huset ritades av skolans rektor Walter Gropius och är idag en av de mest kända exemplen för den modernistiska arkitekturen.

Skolan blev allt mera känd, också internationellt. Undervisningssättet började påverka andra designskolor, framför allt idén om en gemensam Vorkurs där alla antagna samlades oberoende vilken gren de hade sökt till. Kända designers och arkitekter besökte skolan, bland dem Sven Markelius, den svenska funktionalismens fader. Den finska funktionalismens dito Alvar Aalto var sedan slutet av 1920-talet god vän med Bauhauslärarna Walter Gropius och László Moholy-Nagy.

Allt kunde ha varit hur bra som helst i Dessau men orosmolnen började dra ihop sig på den politiska horisonten. 1931 vann NSDAP kommunalvalet i staden och yrkade omedelbart på en stängning av skolan. Ett år senare verkställdes den med benägen hjälp av stadens socialdemokrater som tillsammans med nazisterna röstade för förslaget.

Därmed var Bauhaus saga allt. Och dess segertåg kunde starta: till Nord- och Sydamerika, dit många av bauhausianerna flyttade, till Israel, där Tel Aviv, den vita staden, inhyser över 4 000 Bauhausbyggnader och, inte minst, till Norden, där Bauhaus blev den förhärskande stilen från 1930 framåt. Även om namnet byttes till funktionalism.

Tänk på det när du nästa gång åker förbi en Bauhausbutik i Finland. Jävligt bra namn, förresten, för ett byggvaruhus.

Fram till den 1 mars 2020 kan du i Berlins Bröhan-Museum se utställningen Nordic design. Die Antwort aufs Bauhaus. Väl framme i Berlin kan du också besöka några av de fantastiska Bauhauskvarter som finns runtom i staden. De är alla med på UNESCOs världsarvslista.