Klåda som slutar irritera

av Camilla Lindberg

För ett år sedan debuterade författaren Ellen Strömberg med romanen Jaga vind. Nu ett år senare kommer Klåda som är en rapsodisk monologroman som förmedlas under en tidsperiod som omfattar fyrtio dygn. Eller snarare fyrtio nätter under vilka en vansinnig odefinierad klåda dominerar huvudpersonen Rebeckas liv.

De välformulerade textavsnitten som beskriver själva klådan och hur den påverkar kroppen, rummet, psyket och livet, löper styckevis en bit in i handlingen. Till en början tillför den integrerade sidoberättelsen både närvaro och intensitet till texten, men småningom tröttnar man på upprepningarna som inte verkar leda vidare. Symboliken av något som skaver är tydlig, men lite för utrymmeskrävande.

Inledningsvis varslas det utifrån ett deckarliknande grepp om ”Det” som man anar att ska avslöjas längre fram, och ivrigt läser man vidare. ”Det” har föranlett ett trauma och en långtidssjukskrivning från demenshemmet där Rebecka jobbar. Inte heller den här tråden utmynnar i särskilt mycket i slutändan. Berättelsen har en tendens att exkludera och nysta på i samma apatiska rundgångsvärld som huvudpersonen befinner sig. Arbetskamraten Helena, den person som romanen är tänkt att kretsa kring, blir ett mysterium och hemligheten förblir diffus.

Författaren endast gläntar på dörren till en värld som man anar att rör sig inuti en sfär av åtrå, bisexualitet, förbjudenhet och tillhörande känslor av skuld och skam. Känslorna förstärks av kroppsliga tillkortakommanden och en tidigare otrohetsaffär som skaver i bakgrunden. Men lika mycket finns här en riktningslös, odefinierbar livsskam som hindrar berättarjaget att nå utanför sin egen navel.

I den lilla vardagsvärlden som rör sig mellan hemmets fyra väggar och det som tidigare hänt, ryms också en saktmodig pojkvän, vars största förtjänster ligger i att han är ett ”ankare” som inger trygghet. Här finns också en outvecklad och stundvis ”kliande” modersrelation, samt en psykiskt sjuk moster som förvandlas till en desperat livlina som ändå brister.

Relationerna tenderar att vara stillastående, kanske på grund av bristande förmåga till kommunikation och en vilja hos karaktärerna att helst undfly de svåra samtalsämnena i livet. Det leder till tristess och stagnation i relationen, men också på individnivå.

Boken känns i sin publicerade form inte riktigt färdig. De rapsodiska inläggen från olika tidsperioder och situationer lyckas inte riktigt vävas ihop till en dramaturgisk helhet som övertygar. Det blir för många lösa trådar som i slutändan visar sig falla lite platta.

Däremot är boken en uppvisning av en berättarkonst som hittar sina förtjänster på annat sätt. Den bygger på en iakttagelseförmåga som fångar in allt det som andra kanske missar.

Man kan låta sig hänföras av enskilda genialiska textavsnitt som är fyllda av stundens närvaro. De fåordiga exakta dialogerna skapar autenticitet och målar fram person- och miljöbeskrivningar som på pricken fångar vardagslivets lite triviala samtal och stunder. Här är igenkänningsfaktorn hög och karaktärerna kan i den här omedelbara formen lätt appliceras på människor och samtal som envar har upplevt i sina vardagsliv.

Det blir en form av ögonblicksbilder som etsar sig fast. De små samtalen vid köksbordet, gnabbet mellan mor och dotter som ingen tycks växa ifrån, utmanande förmän och kaffebordsdiskussioner. Livets strukturlösa tillvaro.

Ellen Strömberg:
Klåda
Schildts & Söderströms, 2019

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.