Vivian Maier försörjde sig som barnflicka under merparten av sitt yrkesliv. Sina tusentals fotografier tog hon under promenader ensam eller med barnen i Chicagos, New Yorks eller Los Angeles förorter. På Finlands fotografiska museum visas nu hennes självporträtt, vilka utgör en bråkdel av hennes efterlämnade verk.
I bilderna förekommer hon nästan undantagslöst som en reflektion i en spegel eller som en skugga. Ibland är det reflektionen från ett skyltfönster, andra gånger backspegeln på en bil, eller en kromad yta. En vattenpöl kan också duga. Skuggan berättar en egen historia, om någon som är närvarande, men aldrig fullt ut en aktör eller ett subjekt. Hon tycks se sig själv ur ögonvrån, fånga de tillfälliga undflyende ögonblicken. Visst är hon en huvudperson, en protagonist som bär en berättelse, men också en person som iakttar utan att tillsynes ingripa.
Vivian Maier (1926-2009) levde före selfiepinnens tid, innan mobiltelefonen och internet översvämmade oss med ansikten, skuggor och reflektioner från människors vandringar i valfria riktningar. Hennes bilder fyllde inte ett behov av att vara synlig. Hon tycks ha fotograferat bara för sig själv under ett långt liv. Samtidigt var det inte ett helt kravlöst knäppande av bilder. Maier använde för det mesta en Rolleiflex mellanformatskamera, hon hade tidvis ett eget mörkrum och hon tycks ha arkiverat alla sina negativ och diapositiv: i runda tal 120 000 negativ, smalfilmer och bandinspelningar.
Vad betyder det för historien att Vivian Maier försörjde sig som ”barnflicka”, nanny, under merparten av sitt yrkesliv? En tjänsteperson är en skugga i andras liv, synlig bara när hennes närvaro är påkallad. På sin lediga tid tog hon ensamma promenader oftast i Chicagos förorter, men också i New York eller Los Angeles, eller någonstans i världen på vidsträckta resor när ett arv gjort det möjligt. Hon dog utfattig.
Vivian Maiers fotografiska verksamhet – karriär är i det här sammanhanget helt missvisande, eftersom hon aldrig visade eller verkar ha avsett att visa sina bilder offentligt – sammanfaller med guldåldern i amerikanskt gatufotografi från andra världskrigets slut in på 1970-talet. Texterna om henne nämner återkommande Helen Levitt, Robert Frank, och Lisette Model, alla liksom Maier delvis uppvuxna i Europa. Dessa fotografer verkade precis som Maier inom den urbana street photography-genren, vars motiv var vardagliga storstadsmiljöer och människor. För Maiers del är skillnaden att hennes miljö i huvudsak var den långsamma förorten, inte det susande livet i centrum. Själv skulle jag vilja framhålla William Eggleston och William Klein som intressanta paralleller, den förra med ett liknande intresse för det vardagligt marginella, den senare med sitt filter av ironi och humor (det gäller egentligen även Eggleston). Återigen är det en avgörande skillnad att alla dessa verkade i offentligheten, medan Vivian Maier fotograferade för sig själv. Men därmed var hon säkert inte omedveten om vad som skedde inom fotografin. Time och Life var tidskrifter som betonade bildreportagen, och dessa fanns i nästan varje amerikanskt medelklasshem.
Den humoristiska aspekten är tydlig i Maiers bilder. Hon fotograferade för sitt nöje, och just i det urval som Finlands fotografiska museum visar skiner lekfullheten fram alldeles särskilt. Det rör sig nästan uteslutande om ”självporträtt” där fotografen av och till endast är en diminutiv prick eller vag kontur i en spegling. Det bör sägas att självporträtten bara är en mindre del av hennes produktion. Det som finns utgivet i bokform ger en mer sammansatt bild av hennes arbete, och samtidigt torde kvantiteten av bevarat material vara en garanti för att det går att vaska fram väldigt många olika aspekter av Maiers produktion.
Att se Vivian Maiers fotografier är en resa i rum och tid, och någonstans också in i en utkantsmänniskas liv. Utkant i den meningen att hon skildrar förorten, det ganska förbisedda och samtidigt ger glimtar av sitt eget liv: ensamma turer till stranden, med barnen, någonstans-varsomhelst, och utkant också i så måtto att också motivens placering i bild är perifera. Det som är intressant tycks ske i utkanten, i ögonvrån och är borta strax därefter. Fotografen glider undan och förbi, hennes närvaro är tillfällig, inte oavsiktlig, men ovillig att ta på sig rollen som egentligt motiv när världen ändå är så full av andra möjligheter.
Vivian Maier: Självporträtt med skugga, Finlands fotografiska museum, Kabelfabriken, Tallbergsgatan 1 G Helsingfors, till 24.5.2020.
