Ellen Thesleff – inte ett undantag, men den stora modernisten

av Pontus Kyander

Pontus Kyander håller fram Ellen Thesleff som den finländska modernismens främsta konstnär, samtidigt som han kritiserar tendensen att lyfta fram enskilda konstnärer som storslagna undantag och efterlyser större sammanhang.

Är det något ord som sammanfattar Ellen Thesleffs (1869–1954) konstnärskap så är det expansion, och ska man hitta någon konstnärlig parallell till henne i Finland så är det Edith Södergran när hon som mest nietzscheanskt ställer sig på en bergstopp för att ropa: ”Jag är en stjärna”. Thesleff, med en större dos realism, konstaterar istället: ”Jag målar som en Gud”. Till skillnad från Södergran finns det i den thesleffska självbilden mindre rum för det malande självtvivel som är Södergrans sidotema. Thesleff hade varken behov eller tid för tvivel. Varför skulle hon tvivla? Hon var sin generations stora konstnär, det visste hon. Och hon hade rätt.

Det expansiva, den ständiga rörelsen framåt är kanske det mest slående draget i Hanna-Reetta Schrecks biografi med just titeln Jag målar som en gud. Ellen Thesleffs liv och konst (SLS, Appell 2019) som utkommit i översättning från finskan av Camilla Frostell – en översättning som för övrigt är alldeles lysande, och där citaten återställts till sin ursprungliga svenska. Om forskningen ska använda någon av språkversionerna, är det med självklarhet denna som ger direkt tillträde till Thesleffs originella svenska diktion.

Som så många andra av sin generations kvinnliga konstnärer hade Thesleff mycket motstånd att komma över. I ett Finland där självständighetsivrandet tog sig uttryck i krav på en nationell konst och där fennomanin av något skäl gjorde sällskap med manschauvinism och konstnärlig supkultur – blev kvinnors och enkannerligen högborgerliga kvinnors utrymme skäligen begränsat. Inte bara var tillträdet begränsat; också konventionerna för vad som passade sig för en väluppfostrad kvinna gjorde det sociala och konstnärliga livsrummet snävt i Finland och utomlands. Det är värt att minnas, vilket också noteras i Schrecks bok, att i sekelskiftets Finland ansågs redan en ensam kvinna på kafé opassande, och direkt olämplig utan manligt sällskap på restaurang.

Ändå måste det understrykas att Thesleff också var sällsynt priviligierad. Inte bara genom att hennes högborgerliga (en annan gren av släkten Thesleff var adlig) bakgrund gav henne en social nyckel som var få andra förunnad, utan också för att hennes konstnärliga yrkesval ivrigt och aktivt stöddes av hela hennes familj. Thesleffs far Alexander hade själv haft konstnärsdrömmar men blev av pragmatiska skäl istället ingenjör, och modern gav sin äldsta dotter ständiga om än ganska konservativa konstkritiska råd. Systern Gerda var fram till sin död Ellens stöd, mot slutet samboende och i praktiken assistent; lillasystern Thyra var länge ett favoriserat motiv. Pappa Alexander hyrde in modeller åt den unga Ellen och realiserade tillsammans med sin begåvade dotter den konstnärliga pilgrimsfärden till Tyskland, som för hans generation var målarkonstens centrum. När den älskade pappan plötsligt avled 1892, satte det hela familjen i relativt ekonomiskt trångmål, men det satte inte stopp för Thesleffs påbörjade konststudier.

Redan på konstutbildningarna i Finland utkristalliserades ett svenskspråkigt kollektiv av likasinnade och socialt likartade studenter: Beda Stjernschantz, Sigrid- Schauman, Anna Bremer, Sigrid Granfelt och Jenny Cajander. Några ögonkast i adelskalendern och tidens vem-är-vem visar tydligt att det var societetens döttrar som knöt band med varandra – och det bör sägas utan fördömande, för så olikt vår egen tid är inte detta. Trots många likheter och paralleller är det intressant att notera att den idag så uppmärksammade Helene- Schjerfbeck och Ellen Thesleff tycks ha haft ett ganska distanserat förhållande till varandra, konkurrenter mer än kollegor.

Samtliga av kretsens konstnärer studerade i Paris där särskilt Académie Colarossi var ett formligt drivhus för inte minst nordiska konstnärer – och länge en av få konstskolor som tog emot kvinnliga studenter. Även här var konventionen begränsande för unga kvinnor, men trots allt var den sociala friheten betydligt större som utländsk studerande i en storstad än som ung kvinna i Helsingfors, där alla kände alla i de till slut ganska små borgerliga kretsarna.

Tidens Düsseldorfpräglade realism gav i Paris plats för symbolismen, och det är mycket denna brytningstid som syns i Thesleffs tidiga arbeten. Ändå är det relativt få arbeten som rakt av kan karakteriseras som symbolistiska, och Thesleff själv sparkade bakut när någon nämnde den ledande symbolisten Pierre Puvis de Chavannes i samband med hennes verk. Men det var ingen orimlig parallell, inte minst koloristiskt finns det likheter mellan Thesleffs arbeten och Puvis, som gärna skapade bilder med en disig, mjölkaktig yta. Den känner man igen även i flera av Thesleffs landskapsstudier från familjens sommarställe i Murole utanför Ruovesi i centrala Finland. Men motiviskt ser man inte mycket till inflytande, hon hörde till en mycket yngre generation och var för övrigt obenägen att fastna i någon bestämd rörelse. Thesleffs mest ”symbolistiska” verk utfördes redan innan avresan till Paris 1891, som målningen Rop vars framgång i Helsingfors hon kunde njuta av på håll i Paris, och porträttet Thyra Elisabeth från det följande året med en blundande syster som med sitt utslagna hår påminner om en prerafaelitisk madonna av exempelvis Edward Burne–Jones.

Bland finlandssvenska konstnärer var det framför allt Magnus Enckell som hon stod nära, hon kunde en tid använda hans studio i Paris. Men det är svårt att peka på något varaktigt inflytande, annat än att de båda otåligt rörde sig vidare från den sekelskiftestunga symbolismen, mot olika former av modernism.

Det är alltför lätt att överdriva betydelsen av akademiutbildningar. Colarossiakademin var utöver sin framsynta öppenhet för kvinnliga studenter en ganska konservativ och akademisk utbildning åren kring förra sekelskiftet. Viktigare var möjligheten att helt ägna sig åt sin konst. Verklig betydelse fick först hennes resor till Italien, där hon i praktiken kom att bosätta sig tills världskriget tvingade henne tillbaka till Finland. I Florens fick hon direktkontakt med åtminstone modernismens utkant, och på sikt är det svårt att bortse från de italienska futuristernas inflytande på hennes konst långt senare. Helt avgörande betydelse fick den globetrottande och i Italien verksamme brittiske teatermannen Edward Gordon Craig (1872-1966), som hon tycks ha haft en livslång förälskelse i och som hon brevväxlade med ända till slutet. Genom honom lärde hon sig träsnittstekniken, som hon snabbt utvecklade mot en radikal förenkling av linjer och ytor.

Thesleffs väg mot en fri och flammande kolorit och en reducerad figuration ställer henne i en relativ särställning i finländsk konst. Se på en liten målning som Italienskt landskap (1906). Som så många lysande målningar är det egentligen en oljeskiss där färgen formligen dansar, som på en målning av den abstrakte expressionisten Willem De Kooning femtio år senare. Eller den helt magiska ljusstudien av Helsingfors sett från havet, en bild som stiger fram nästan som en hägring i hetta.

Konstlivet i hemlandet öppnade kanske inte famnen helt för hennes verk, men hon hade åtskillig framgång och kunde – om än knappt – försörja sig på sin konst och bekosta sitt resande också då stipendierna började utebli. Åren då hon levde i Italien fick familjen – särskilt systern Gerda – effektuera försäljningen av hennes arbeten i Helsingfors. Man får intrycket att Ellen Thesleffs konst fick fungera lite som ett familjeföretag, där Ellens konstnärliga frihet stod i centrum för alla.

Som konstnär var som antytt Ellen Thesleff, liksom sina kvinnliga generationskamrater, utsatt för en flerfaldig marginalisering. Som kvinnor i ett mansdominerat konstliv, som svenskspråkiga i ett klimat där finsknationalismen fick definiera det nationella projektet, som borgerliga familjeflickor där konstnärsmyten krävde manligt supande och utlevelse, och slutligen som i varierande grad modernister och internationalister medan kulturlivet hemma tittade inåt och bakåt. Det är inte konstigt att de sökte sig bort, bort också från den murriga nationella konsten, och var och en på sitt sätt försökte formulera egna alternativ. Den närmast aristokratiskt sinnade – kaxig, emellanåt överlägsen och aldrig självunderskattande – Thesleff framstår också som den egensinnigaste och den som genom konstnärskapet fortsatte utvecklas expansivt. Den utvecklingen är en märklig kontrast till Schjerfbecks, som snarare utvecklades genom radikal reduktion i de sena självporträtten. De fritt och organiskt dansande bilder Thesleff gjorde mot slutet av sitt liv kan ses som höjdpunkter – och ännu förbisedda sådana. Här kommer livserfarenheten fram, här syns de symbolistiska intrycken från ungdomens Paris, här anas Matisses figurativa förenkling, futuristernas inriktning på rörelse och simultanitet, och icke att förtiga intryck från andra nordiska kolorister. Men ingenting av detta är i sig avgörande. Det tycks som om hon helt intuitivt närmade sig dukarna och bara lät dem ske med en nästan naiv lekfullhet som bara den som verkligen behärskar sitt uttryck kan kosta på sig.

Personligen sätter jag Ellen Thesleff främst i det tidiga 1900-talets finländska konst – Gallen–Kallela, Schjerfbeck, Halonen och allihop får ursäkta. Och samtidigt önskar jag att vi fick slut på den mördande långsamma metodiken att lyfta fram en konstnär i taget, för i processen missar vi sammanhangen, den större bilden. Inte bara över den finländska modernismen som sådan, utan också hur den förhåller sig till modernismen generellt och inte minst i den nordiska kontexten. Tills vidare behandlas varje finländsk modernist som ett undantag, en anomali, och vi odlar ett slags ”hjältenarrativ” som rimligen borde vara omodernt vid det här laget. Vem gör den utställningen, och vem skriver den boken: om hur modernismen mödosamt och under stort motstånd tog form i Västeuropas nordöstligaste avkrok som en kollektiv prestation?

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.