Konstkollen – med glädjen och gråten i halsen

av Pontus Kyander

Vår konstkritiker Pontus Kyander tar sig runt bland stadens många utställningar med måleri och måleriaktigt. Han pendlar mellan eufori och förtvivlan, men känner sig mestadels alldeles lycklig. 

Päivi Sirén.
Kenetti, Nylandsgatan 2, Helsingfors. Till 2.2.

Jag måste erkänna en svaghet för rutor och ihärdighet. Ja, linjer med för den delen. Dessa egenskaper förenas i Päivi Siréns arbeten på Kenetti. På en botten målad med tempera (alltså med en hårdare och mer transparent emulsion än den vanligare oljefärgen, och som endast kan appliceras i tunna skikt) i nyanser av grå-grönt-blått tecknar hon sedan med blyerts och färgpenna tunna, tunna streck. På ytorna uppstår olika rätvinkliga mönster, nät eller rutor, vilket ord man nu föredrar. På håll ser varje målning ut som en ganska jämngrå plätt. På nära håll avslöjar sig dessa intrikata mönster, där varje bild är en liten och diskret variation över samma tema. Detta är alldeles fantastiskt bra. Målningarna kompletteras med teckningar som förvisso är gjorda med blyerts och färgpennor, men som delvis öppnar sig mot en annan motivvärld, med en geometrisk form placerad i papperets mitt. 

Naturligtvis finns det en familj av konstnärer som arbetar med liknande metoder. Mest känd är kanadensiska Agnes Martin (1912-2004), som livet igenom arbetade med abstrakta och geometriska mönster/linjer på sina dukar – men som inte desto mindre räknade sig till den abstrakta expressionismen. Jag skulle även vilja peka på de rikssvenska konstnärerna Håkan Bengtsson och Katarina Andersson. Det är värt att sätta sig in i denna skola av de små nyansernas mästare. Dit hör definitivt Päivi Sirén. Bland allt måleri som visas i Helsingfors just nu är detta utan tvekan bäst – vän av ordning skulle kalla det teckning, men har det verkligen betydelse vilka redskap och material som används, när det är i en målerisk tradition som verken hör hemma?

Gunzi Holmström: Den naiva krukmakaren.
Galleria A2, Kaserngatan 28 A 2, Helsingfors. Till 23.2.

Den blinda simmaren vid den finska sommarsjön berättar om sin väg till polysexualitet och helande. Det är en berättelse långt mindre sensationell än djupt personlig och sårbar. Gunzi Holmström visar ett helt färskt videoverk, Aura Kanerva Merivuokko (2020), bland sina målningar på Galleria A2. Verket är anspråkslöst till formen, rakt och enkelt klippt och berättat – och därmed också effektivt. Berättaren på klipporna, klänning och flätor, lite skäggstubb och ögonen vars blick gömmer sig i hålorna, en ung människa som tagit sig igenom mycket, inte minst ett utanförskap som tillåter hen att ta ett steg till, bortanför det som med samtida ordvrängande kallas könsnormativitet. Man kunde kalla det människoblivande.

Gunzi Holmström är mest känd för sina videoarbeten, och utan att ha sett dem alla är det detta verk som sätter djupast märke i mig. Vad innebär det att vara sig själv? Hur lång är vägen dit, och vad krävs för att nå dit? Vilken av alla möjligheter är det som förverkligar den jag egentligen vill vara? Detta är inte en fråga som inskränker sig till sexualiteten; identitet är ett mångfacetterat begrepp. Jag tänker att det inte handlar om att vara utan att bli, att identitet inte är statiskt utan rörligt – eller båda samtidigt: vi ska strax tala om Heisenbergs osäkerhetrelation. Kanske är det så med identiteten, en punkt vars rörelse och position aldrig kan bestämmas samtidigt. 

Holmström arbetar utpräglat intuitivt i sina temperamålningar på plywood (se bilden). Formerna är samtidigt igenkännbara och abstrakta, som om Hilma af Klint hade förirrat sig till The Summer of Love i San Francisco 1968. Ett stråk psykedelia och samtidigt ett kontrollerat språk i linjer och ytor, en strävan efter symmetri som hela tiden bryts. Någon skulle kanske anmärka på tekniken här eller där. Men det saknar betydelse. Gunzi Holmström uttrycker även i dessa målningar något ärligt, personligt och därmed också sårbart. Och samtidigt är det roligt, som en lek, lika lätt som en dag då sommaren lovar sol och frihet, men där horisonten mulnar. Där leker de alla i ring: Den mätta rövaren, Den ärliga soldaten, Den vandrande jungfrun, Den lata bagaren, Den druckna gråterskan, Den glömska spåkvinnan, Den naiva krukmakaren. Så heter de, och deras uttryck är enkla och självklara. Här förenas lek och sårbarhet, och jag går från utställningen med glädjen och gråten i halsen.

Pekka Sassi: Moving Colours.
Galleria Heino, Nylandsgatan 16-20, Helsingfors. Till 8.3.

Måla kan man göra på många sätt. Ett av dem är att använda ljus. Ur datorns djupa skrymslen lockar Pekka Sassi fram subtila övergångar, ett slags orena men inte desto mindre klart lysande färger som växlar omärkligt i den stora projektionen ”Moving Colours”. Långsamt uppstår former och kontraster som sedan sjunker tillbaka i ljusflödet. Allt sker så långsamt att det är osäkert vad det är vi egentligen ser. Jag läser i utställningstexten att det bland annat handlar om de efterbilder som uppstår i ögats perception, alltså att det inte bara är färgerna på väggen som långsamt förvandlas, utan samtidigt och lite i otakt, bilden i våra hjärnor förmedlad via ögats retina. 

Med utgångspunkt i detta flöde visar Sassi även lamdatryck i färg (lamda är en form av lasertryck), där moment i filmens flöde lyfts fram. De håller alldeles utmärkt som självständiga konstverk. Sassi väljer i sin presentation av verken att tala om Heisenbergs osäkerhetsrelation, det vill säga att en partikels position och rörelse inte samtidigt kan mätas med säkerhet – du kan bara mäta dem en i taget. För en gångs skull är textkommentaren verkligt meningsfull och inte som så ofta en ordrik distraktion. Sassis arbeten är distinkta och förmedlar ändå en hela tiden närvarande osäkerhet. Det är lysande på mer än ett sätt.

Anna Retulainen: Möten.
Helsinki Contemporary, Bulevarden 10, Helsingfors. T o m 1.3.
Johanna Aalto: Kenties (Kanske).
Galleri Ama, Richardsgatan 1, Helsingfors. Till 1.3. 

Det är ingen tvekan om att Anna Retulainen kan måla, men som så många duktiga målare förförs hon av sin egen förmåga att åstadkomma expressivt dekorativa ytor. I utställningen på Helsinki Contemporary utgår många av bilderna från rumsligheter, ofta bibliotek och möbler antydda i intensiva färgstreck. Det är lätt att se potentialen i hennes måleri, men samtidigt beklagligt att resultatet så ofta blir inredningskonst. Det är hela tiden på gränsen till bra, och detta hårda omdöme bör hon tåla, för målningarna säljer som smör. Först i de bilder där hon lämnar det klatschigt expressiva och söker sig mot en dovare, ”fulare” botten är jag beredd att ta hennes måleri på allvar.

Något liknande kan sägas om Johanna Aaltos utställning ”Kenties” (Kanske) på Galleri Ama. Hennes måleri domineras av en ljusare kolorit och är mer entydigt abstrakt – bland stora förebilder kan nämnas Cy Twombly. Även här får det dekorativa och insmickrande ta över alltför ofta. Men också i hennes måleri syns potentialen, om hon en dag bestämmer sig för att sluta dekorera och istället måla på allvar. Här finns flera målningar som jag kan sympatisera med, de är generellt mörkare och utan mycket kontraster, säkert svårare att sälja och just därför i längden mer hållbara som konst. Det måste finnas något som tar emot i ett konstverk, något som går längre än rutinerade förförelsekonster och bjuder på en valfri form av komplexitet. Det ska inte vara lätt, som min gamla svärmor brukade säga när hon talade om kärlek.

Jyrki Nissinen: Man trycker på knappen och så förändras vädret på andra sidan fönstret.
Kosminen, Båtsmansgatan 13, Helsingfors. Till 1.3.

Det är möjligt att Jyrki Nissinen inte kan måla, men det bekymrar honom föga. Efter ett par alltför väluppfostrade utställningar är det skönt att skita ner sig med lite hårdrocksromantik och ungdomligt överdoserad on-the-road-tematik. Nissinen är i första hand serietecknare, och den talangen kommer tydligt fram i en serie t-skjortor som presenteras samtidigt med hans målningar i akvarell. De förra är uppkäftigt kladdigt tecknade, bra för en kväll i ösregn på Ruisrock eller någon annan mera ostädad festival (men helt olämplig på Flow, där du ska ha dina finaste sneakers och en smart baseballmössa och under inga omständigheter Nissinens t-skjorta). Akvarellerna är mestadels målade vått i vått, Lisa Simpson flyter ut i sin bakgrund på ett helt förtjusande sätt. Förtjusande är annars inte riktigt rätt ord för dessa ganska råbarkade övningar, ursprungligen avsedda som illustrationer till en o- eller halvskriven roman om ett misslyckat försök att fly den finska vintern i en campingbil till Balkan. Inregnade i bilen blir berättelsens protagonister den egna flyktens fångar. Att döma av de textfragment som finns att tillgå i utställningen skulle det kunna bli en riktigt fin helhet. Ensamma tar akvarellerna oss halvvägs, men redan det är en resa.

2 kommentarer

Profilbild
Ilona Anhava 19 februari, 2020 - 11:31

Varför inga bildet i denna artikkel?

Reply
Profilbild
Ny Tid 19 februari, 2020 - 13:10

Hej Ilona! Det finns ju en bild överst i artikeln.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.