Anna Neros Krokimodellen är en bok med läcker utgångspunkt: Författaren har under många år arbetat som krokimodell, det vill säga poserat naken för bland annat konst- och arkitekturstuderande. Boken är en samling funderingar och dagboksanteckningar från hennes olika modelljobb, uppdelade i korta kapitel och varvade med teckningar. Visst blir man nyfiken: Hur känns det egentligen att stå där, naken framför okända människor? I centrum men ändå utanför?
Tilläggas bör att Krokimodellen inte är en övning i självutlämnande realism. Nero varvar citat ur böcker hon läser, samtal hon för, vad läraren säger och hur olika ställningar känns i kroppen. Egentligen berättar hon rätt lite om sitt eget liv. I kapitlet ”Integritet” skriver hon om hur hon håller sin yrkesroll och sitt privatjag åtskilda, bland annat genom att inte interagera med eleverna eller se dem i ögonen. Jag är lockad att tolka detta i en vidare bemärkelse. Det känns som om Nero intar samma position också i sitt skrivande. Hon observerar både sin omgivning och sina egna tankar och känslor, men utan att låta läsaren krypa in under skinnet. Vi får till exempel inte veta mycket om varför hon började som modell eller vad hennes liv består i utanför teckningssalarna. Där finns ett avstånd som känns helt rätt i stunden, men ganska märkligt i längden. Vem är denna människa vars dagbok jag läser?
Ämnena Nero tar upp omfattar bland annat konsthistoria, identitet, sexualitet och själva tecknandet. Den djupt rotade traditionen att teckna levande modell, och oftast en ung kvinna, är givetvis laddad med en mängd historisk och kulturell barlast, som Nero lite pliktskyldigt behandlar (men finns den pliktskyldigheten i hennes eller i min blick?). Hon utmanar modellens roll som passiv musa dels genom att beskriva njutningen och styrkan hon själv får av att stå modell, dels genom att understryka modellens aktiva roll som skapare av poser. Hon behandlar även skönhetsideal och det fina i att krokimodellen kan vara fri från dess normer: en modells yrkesskicklighet består av helt andra egenskaper.
Mest behållning har jag av de partier där teckningslektionerna beskrivs; vad läraren berättar, hur eleverna beter sig, hur rummet ser ut, vilka uppgifter som ges. Det känns lite paradoxalt, när boken ändå är skriven av modellen – att ta fasta på de bitar där hon talar allra minst om sig själv. Samtidigt finns just där en fin symmetri. Hon, vars jobb det är att bli studerad, tittad på, vad ser hon? Av någon orsak känns den där trassliga tråden som hänger från taket och hörnet med den flagnande målfärgen meningsfull. Och modellens långsamma, nästan orörliga tid får ibland ett absurt, symboliskt skimmer att lägga sig över verkligheten:
Och snön, den föll och föll…
Jag läser Den allvarsamma leken. Jag ser ut på en vit himmel, den illustrerar känslan. Fast utanför faller regnet. Och regnet faller och faller…
’Ut vill jag, ut, o så långt långt långt.’
Tiden stannar upp men ändå går den och går.
’Och åren gingo.’
Leran vill säcka ihop. De försöker hitta på system för att kroppen ska hållas uppe och benen inte bli för korta. Ståltråd och en skruvmejsel i skrevet funkar kanske.
Foto: Fri Press