Sturm und Drang på Amos Rex

av Pontus Kyander

Ny Tids recensent gläder sig åt den ungdomliga energin hos Generation 2020 – en sådan där gummit bränner fast i asfalten medan bilen euforiskt rusar framåt, och målet, det färdiga,  får vänta.

”Smells like teen spirit”, tänker jag i ett särskilt angstdrabbat hörn av Amos Rex utställning Generation 2020. Kurt Cobains hesa röst och Nirvanas skrällande ackord ekar återkommande i mitt huvud när jag för fjärde gången besöker Generation 2020. Det är inte bara en påfallande ung utställning där konstnärerna är mellan 16 och 23 år gamla, det är även en osedvanligt stor utställning med över 80 konstnärer, alla verksamma i eller med anknytning till Finland. Mitt senaste besök, då jag uteslutande ägnade mig åt videoverken, tog över fyra timmar. Men det var det värt, för sällan har jag känt en sådan glädje över en utställningshelhet. Bered er på flera besök, för det här tar tid.

Det är naturligtvis inte en utställning full av färdiga, geniala arbeten. Det som gör mig så glad är att det känns som en fräsch början; en rivstart, en sådan där gummit bränner fast i asfalten medan bilen euforiskt rusar framåt. Målet, det färdiga, det får vänta. Istället blir det ”extra allt” av uttryck och effekter, som om detta inte var första utan sista chansen. Naturligtvis är det inte det, men att det kan kännas så när man är runt tjugo och plötsligt får ställa ut i ett kvalificerat sammanhang är inte överraskande. 

Det är åtskilligt av reflektioner kring kroppen, det där oformliga, växande, obehagliga och underbara gränssnittet mellan människan och hennes omgivning. Jasmin Gummerus och Maija Paunu samsas om en videoskärm i ett hörn som markerats med rött i kartan över utställningen, som en varning för starkt sexuellt innehåll. För att inte i onödan piska upp förväntningarna bör det sägas att det knappast är värre än vad som kan visas utan varning i eftermiddagens TV-program. Gummerus verk är ambitiöst med en bred uppsättning skådespelare och statister. Det har lite svårt med den berättande ekonomin men tar sig trots allt i mål med sitt uppenbart gott humör. Mer sammansatt – på alla sätt – är Maija Paunus verk som är en mix av helsingforsrealism, nakenbad, psykedeliska influenser besläktade med Pipilotti Rist och erotiskt betonade närbilder av uppskuren frukt och blom – dessa i sin tur håller sig nära den japanska fotografen Arakis verk. Att förebilderna syns så tydligt gör ingenting; det är som att se en ung konstnär söka sig fram bland möjligheter, och naturligtvis blir resultatet eklektiskt. Men viljan och glädjen att berätta finns där. Mer självständig och apart är Mimmi Ahonen med ett tredelat videoverk – på mobiltelefon, TV-skärm och dator. Hennes projekt är mer fokuserat, kanske med bättre manus i botten, men också till formen.

De stora gesterna i flera av videoverken är en del av behållningen. Sällan ser man färdiga konstnärer ge uttryck för så passionerade känslor – även om de även här kan vara på lek. Sturm und Drang kallades ungromantikens strävan efter känsloutlevelse omkring år 1800 med mycket längtan, ensamhet och smärta, och det är åt det hållet som exempelvis Deria Kurkan och Kiia Laatio arbetar i sin lekfullt ironiska video ”Spegelblank”, där en gestalt i vit särk rusar fram i en klaustrofobisk labyrint, men också hinner ta sig till en roddbåt i dödsmärkt sällskap (tänk Döblins ”Toteninsel”, tidig Bergmanfilm eller något Ellen Thesleff drömt under sin symbolistiska period). Det är gravallvar och total ironi samtidigt. 

Betydligt färdigare arbeten – men samtidigt utan den omedelbara attacken hos de verk jag nämnt – finner man i exempelvis Liisa-Irmelen Liwatas mer konceptuella mediainstallation, där en med möda framskulpterad träklump visar sig vara ett ohanterligt skrivhjälpmedel för dator. I en tid då vi översköljs av ”nödvändiga” appar och tingestar framstår detta som befriande humoristiskt. Men här syns även skillnaden i ålder och utbildning: Liwata hör till de äldre och har hunnit ta sig in på Bildkonstakademin, där man lär sig hålla igen (ibland till den grad att det tar år för konstnärerna att återhämta sig efter avslutad utbildning). Det finns en rad andra medieverk som borde nämnas, som Annika Korhonens datorspelsinspirerade ”Har du nånsin smakat på en fotsvampsburgare?” Det är ett deliriskt verk, stort projicerat, visuellt rikt och med en monolog som träffar helt rätt på en drömlik och ganska paranoid föreställningsvärld. Sprakande intensivt är ett stort videoverk på tre skärmar, ”Collisions”, utan annat motiv än ständigt föränderliga ljus- och färgmönster av Irene Suosalo. Likaså kan jag omöjligt förbigå Emilia Ojalas svartvita cirkelrunda animationer, där skogsdjur/väsen genomgår transformationer. Det finns en naturmystisk tendens i detta verk och andra, ett tecken i tiden om något. Eller Henri Airos stora digitala installation ”Ett försök att beräkna likgiltighet”, som är en smärtsam rekonstruktion av en bilolycka som dödade en familjemedlem. Det privata blir allmängiltigt, samtidigt som den omsorgsfulla, ”objektiva”, utredningen framstår som irrelevant jämförd med det personliga traumat. Den som söker det minimala och konceptuella kan finna ro inför Emil Fihlmans ljusverk ”Tidslinje”, där ljusens förändring styrs av metrons rörelser, solens upp- och nedgång och andra tidsbundna parametrar. Likaså är Emilia Laatikainens svartvita video ”Ordna ungdom” (bilden) välgörande återhållen – en uppgörelse med ungdomens nyckelord ordnade och lästa i alfabetisk ordning med kameran fokuserad på ett ansikte i närbild.

De som är mer roade av skulptur än av video har något mindre att inspireras av – det tycks emellertid som att publiken inte har några problem med mängden medieverk, eftersom det är kö till hörlurarna som de flesta av verken är försedda med. Det första verk som möter besökarna är emellertid Viktor Sundmans ”Gymnasium for Infelicities (an Orchid Garden)”, en stor skulptural installation med bland annat ribbstolar och svartvita mönster i golvet – det ser väldigt lovande ut. Påfallande många av objekten är keramiska eller i den keramiska traditionens närhet. Helt fenomenala är Paulina Heiskanens händer av lergods, med dekorationer inspirerade av japanska träsnitt och dito maffiakultur, yakuza. På samma utställningsbord finns Henna Vihantavaaras föremål som är gjorda med använda konstindustriella glasformar som istället fyllts med alla möjliga blandmaterial – som vax, järn, brons, bladguld, sand och betong. Det blir halvt abstrakt och samtidigt organiskt och överraskande fjunigt, eftersom även pälshår sticker ut ur arbetena. En äckelblandad fascination infinner sig inför Rosalia Silfers organiskt formade och färgstarka väggreliefer med bland annat möglande mat övertäckt med tvåkomponentsharts. Ett uthållighetsprov utgör Catrin Edlunds mödosamt ihoplimmade skulptur av tusentals plastsugrör – till resultatet påminner den i överraskande grad om en inverterad version av Sibeliusmonumentet.

Till de petnoga och tidsödande prestationerna hör Juho Könkköläs pappersskulpturer i origami, med gestalter hämtade ur fantasy och folktro. Den imponerande finurligheten till trots efterlyser jag i nästa skede ett mer bärande innehåll, en idé som går vidare än illustrationer av det välkända. Papper har en potential värd att undersöka, och Könkköläs undersökning av teknik och material lovar mycket. 

Jag noterar att kvinnor dominerar i mina omnämnanden – det är också unga kvinnor som dominerar kvantitativt på konstskolorna. Men två av utställningens bästa arbeten är gjorda av unga män. Hermanni Härmäläs fotosvit i svartvitt och färg är baserad på bilder ur försvarets arkiv av bland annat detonerande projektiler och bränder. Det är en väl sammanhållen helhet och väldigt fint monterad. Otroligt lovande är unge Elmer Strangs teckningar, vilka är utkast eller sidoskott från hans verksamhet som serietecknare. Det är bilder tecknade med tunna svarta linjer, närmast besläktade med surrealistiska experiment med exempelvis automatisk skrift, fritt svävande mellan abstraktionen och det föreställande. 

Bortsett från verkskyltar som här och där saknas och ett fundamentalt felslut i den lilla tryckta guiden i att visa konstnärernas ansikten, inte bilder av verken (det blir otroligt trassligt att kombinera verk och upphovsperson i efterhand, till exempel för denna text), så är Generation 2020 ett veritabelt kraftprov av Amos Rex. Urvalet av alla ansökningar och förslag är gjort av en kommitté (på så vis är det egentligen vad som förr kallades en ”ung salong”). Utställningsarkitekturen av Linda Bergroth är distinkt och diskret på samma gång, och utställningens slitvargar till kuratorteam har letts av Anastasia Isakova och Katariina Timonen. Det här är en utställning som måste ses.

Generation 2020. Amos Rex, Mannerheimvägen 22-24 Helsingfors. Till 10.5 2020.

EDIT 26.2.2020: I en tidigare version av artikeln hade skribenten förväxlat Annika Luukkos videoverk med en annan konstnärs. Stycket har avlägsnats. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.