För ett par veckor sedan fick jag ett helt oväntat paket. Avsändaren var en okänd
Ole Holmberg i Närpes. Först när jag öppnade paketet och tog ut den lilla boken Varför?Därför.
begrep jag att författaren och avsändaren var min storebror Rainers barndomsvän.
Jag hade inte träffat honom på 75 år. Jag visste inte om han levde, eller var.
Min bror skulle ha fyllt 90 den 14 mars, en dag efter vinterkrigets avslutningsdatum. Men han dog på sin födelsedag år 2000. Barndomsvännen Ole var född den 26 mars samma år som Rainer, 1930.
I Oles bok fanns ett foto av det hus som var mitt barndomshem tills jag var fyra år gammal, på Kyllikkigatan 4 i Fredriksberg, alldeles invid det nyinvigda shoppingparadiset Tripla.
Bilden rörde mig på två sätt. Den var som den alltför ofta citerade Madeleinekakan en sluss till minnen som vällde fram. Men den var också en bit av mitt livs pussel som föll på sin plats, när jag själv var 84.
Om man i tid läser sitt livs berättelse så behöver den inte flimra förbi när man dör. Den blir kanske också litet sannare.
Familjerna Holmberg och Lönnfors var grannar i ett hyreshus, första våningen av sten, den andra av trä. Oles tio personers familj samsades i en lägenhet på 50 kvadratmeter: tambur 4, kök 12, stora rummet 20 och ”lilla kammaren” 12 kvadratmeter. Stor, vit kakelugn. I bottenvåningen tvättstuga, bastu och fyra dass för åtta familjer i två hus. Tuppappret rivet ur Husis och skrynklat tills det blev mjukt.
Gården en fattigidyll med rönn, sandlåda och sittgunga. I sandlådan lärde Ole Rainer att boll på finska var pallo och inte ”bollo”som Rainer trodde. Den gången kände sig Ole fiffigare än sin kamrat. Fysiskt var han sämre, och förlorade kapplöpningarna runt kvarteret.
Oles och Rainers liv kom att återspegla Finlands historia under 1900-talet, i miniatyr. Kriget 1939 ändrade deras livs förlopp, liksom alla människors.
Båda hamnade som krigsbarn i Sverige. Ole först på sjukhus, med ett sjukt ben som gav honom problem hela livet. Rainer som obetald 14-årig dräng och förlust av ett skolår. När de kom hem hamnade båda i ”Revan”, Svenska Lyceum, vid olika tidpunkter. Ole klarade inte skolan, utan lappade på med andra skolor. Rainer blev student och senare gymnastiklärare. Ole blev efter många om och men församlingsarbetare och präst.
De bibehöll kontakten, mera sporadiskt. Båda hade splittrade familjer, Ole på grund av pappan spårvagnsförarens otrohet och sedan död medan sonen var i Sverige. Rainer för att hans lillabror dog vid sju års ålder och pappan tillsyningsmannen föll in i dysterhet och periodsuperi.
Rainer hittade sin livsledsagare i sin egen trappa, Bangatan 23. De fick två söner i ett äktenskap som höll tills han dog. Ole hittade sin fru senare, vid latinstudierna för prästexamen. De lever fortfarande tillsammans i Närpes. De har två söner, en dotter och en fosterson.
Barndomsvännerna skildes åt när Ole fick prästjobb i Österbotten. Före det träffades de ännu som vuxna, ”som två artiga, mogna män”. Ole skämdes dock för att gå på stan med Rainer, för att denne var 198 centimeter och han själv bara 163.
Ole och Rainer var inte bara två grannpojkar. De var båda starkt kännande, ärliga och humana personer. De hade goda liv med upp- och nedgångar. Båda fick större möjligheter till skolgång av samhället än sina föräldrar. Mera begärde de inte. De återförenades vid 90 års ålder i en tidskriftskolumn, tack vare Oles paket till mig.
Dagen när Rainer skulle ha fyllt 90 år e-postade Ole: ”Jag har tänt ett ljus för Rainer”.
