Lysande liknelse om klasskrig

av Zinaida Lindén

Den passiva förruttnelsen av de understa lagren i det gamla samhället.”

Så betecknar Karl Marx och Friedrich Engels trasproletariatet i Kommunistiska manifestet.

Säg vad ni vill om de utstötta som Bong Joon Ho skildrar i sin noir-studie­ Parasit, men passiva är de inte. Här har vi en bostadslös, socialt deklasserad, genomkorrumperad familj. Samtidigt kan vi inte låta bli att beundra deras sammanhållning och påhittighet.

Filmen utspelar sig i dagens Sydkorea, liksom Lee Chang-dongs film Burning. Ett postindustriellt landskap präglat av massarbetslöshet, utanförskap, naturkatastrofer, desperation. Även i Parasit träffar vi några begåvade ungdomar, en generation som kanske för första gången i historien har sämre förutsättningar än sina föräldrar.

Av allt att döma är fadern Kim (Song Kang-ho) relativt välutbildad men har sett bättre dagar. Numera trängs han med sin fru (Hye-jin Jang) och sina två vuxna barn i en källare. De försörjer sig genom att vika pizzakartonger. Deras fönster vetter mot en gränd där fyllon gärna slår en drill och som med jämna mellanrum besprutas mot ohyra.

En dag får Kims son (Woo-sik Choi) en chans att lura in sig som privatlärare i engelska hos den rika familjen Park. Vi följer med honom till en lyxvilla som är full av hi-techprylar men som samtidigt för tankarna till en bunker. Och vips har hela familjen Kim nästlat sig in där. Upp kommer källarfolket – för att citera Internationalen: ”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.”

Med skräckblandad förtjusning får vi följa med deras äventyr. Sällan har begreppet upstairs/downstairs varit så pregnant som i denna farsartade satir. Och klyftan mellan herrskapet och tjänstefolket är stor, de till och med luktar olika. Hemligheterna som lyxvillan bär på får mig att minnas Ryuichi Hirokis socialt laddade drama Kabukicho Love Hotel (2014) som handlar om Tokyos undre värld.

Ett störtregn som antar dimensionerna av en syndaflod inträffar. Världens undergång lurar om hörnet. Snart blir vi kanske alla tvungna att tillgripa ett gammalt kommunikationssystem som Morsealfabetet, antyder regissören.    

Men Bong Joon Ho är ingen Ken Loach. Han går inte till botten med nyfattigdom och förnedring. I stället bygger han upp en nagelbitande spänning, ett effektivt crescendo av klassavund och krossade drömmar.

Precis som Hirokazu Kore-edas film Shoplifters vann Parasit en Guldpalm i Cannes. Medan Kore-edas karaktärer låtsas att de är en familj, gör Joon Hos tricksters det motsatta: de döljer att de är släkt med varandra. Familj/goda vänner är sålunda ett centralt motiv i båda filmerna.

Vad har vi kvar efter att samhället har kollapsat? Bara våra nära och kära. Om det finns någon förtröstan i Parasit, får den sin yttring i finalen som träffar tittaren i solarplexus.

Parasit. Regi: Bong Joon Ho.
Manus: Bong Joon Ho och Jin Won Han. Foto: Kyung-pyo Hong. I rollerna: Song Kang-ho, Sun-kyun Lee rik, Yeo-jeong Jo frun, Woo-sik Choi huvudperson, So-dam Park, Jeong-eun Lee, Hye-jin Jang.Sydkorea, 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.