I juni 1953 finns det ett glapp i poeten och författaren Sylvia Plaths (1932–1963) informativa, omfattande och självfallet postumt redigerade och publicerade dagböcker. Då arbetade Plath som gästredaktör på damtidningen Mademoiselle i New York. Glappet i dagboksskrivandet berodde eventuellt på att Plath inte hade tid för utförliga anteckningar.
Sanna Tahvanainens roman Körsbär i snön utspelar sig under denna intensiva junimånad, som Plath själv har gestaltat i romanen Glaskupan (1963). Kort efter att Glaskupan publicerats under pseudonym begick Plath självmord och denna handling – mörkret, det depressiva i Sylvia Plaths liv och verk – har gestaltats i gedigna litterära genrer, ältats och kultförklarats.
I en intervju för Svenska Yle säger Tahvanainen att hon är förvånad över att bilden av Plath är så präglad av detaljerna kring hur hon tog sitt liv. Tahvanainen understryker att hennes intention har varit att gestalta Plath när hon var som mest levande, eftersom Plath dog bara en gång – som Tahvanainen påpekar – alla andra dagar levde hon.
Jag minns att Plath under en inspelad diktuppläsning tillsammas med maken Ted Hughes och poeten Peter Porter säger att poesin gärna får grunda sig i personlig erfarenhet men inte vara narcissistisk. Erfarenheterna – hur fasansfulla de än är – måste kunna bemästras med ett skarpt intellekt som ständigt förhåller sig till större företeelser ”som till exempel Hiroshima eller Dachau och så vidare”, säger Plath ”annars blir det inte relevant”.
Frågan lyder då: är Tahvanainens Körsbär i snön relevant? Frågan känns angelägen i synnerhet på grund av Plaths egen starkt personlig röst i såväl dagböcker och brev som skönlitterärt i hennes poesi och i Glaskupan. Tillför en fiktionaliserad Sylvia Plath någonting relevant?
Det råder ingen tvekan om att Tahvanainen lyckats fånga både Plaths privata och poetiska berättarröst med häpnadsväckande träffsäkerhet. Körsbär i snön nästintill parafraserar långa passager ur Glaskupan, men Tahvanainen gör det skickligt, det råder det heller ingen tvekan om.
I Tahvanainens gestaltning bor Sylvia i det så kallade ”Dockhuset” i New York, arbetar som gästredaktör på Mademoiselle under en månad, alltmedan hon längtar efter att förverkliga sina författardrömmar, försöker skapa kontakter, trånar efter män och knyter vänskapsband med de nitton andra unga flickorna som blivit utvalda till jobbet på Mademoiselle.
För läsare som är välbevandrade i Plaths skönlitterära landskap, känns handlingen stundom en aning för välbekant med allt för många déjà-vu-upplevelser. För dylika läsare hade det varit givande med en referenslista till de verk av Plath som Tahvanainen omgestaltar eller parafraserar.
Ett exempel på detta (efter ihärdigt rådbråkande i bokhyllan): I Sylvia Plaths Dagböcker (1950–1963) finns det enbart en anteckning från juni 1953. Den 19 juni beskriver Plath obehaget hon känner inför den stundande avrättningen av makarna Rosenberg och likgiltigheten inför den bland flickorna på redaktionen: ”Den långa kattaktiga flickan som varje dag bar en lustig hatt på arbetet reste sig stödd med armbågen från divanen i sammanträdesrummet där hon tagit sin tupplur, gäspade och sa med vacker uttråkad elakhet: ’Det känns så bra att de ska dö’.”
I Glaskupan heter denna flicka Hilda och kapitel 9 inleds med: ”Jag är så glad att de ska dö.”
Tahvanainen återkommer till avrättningen på flera ställen, det kan låta till exempel så här: ”Har ni hört det senaste skämtet om avrättningen? säger Eileen McLaughlin. Man behöver inte sätta paret Rosenberg i elektriska stolen och koppla på strömmen. Det är så hett i New York att det räcker med att lämna dem sittande på rastgården på Sing Sing några timmar utan vatten. Alla skrattar.”
Men Tahvanainens Sylvia skrattar inte. I dagboksanteckningen skrattar Plath inte heller. I Glaskupan skrattar protagonisten Esther Greenwood inte heller det minsta. Således är det en relativt konsekvent och förväntad bild av Sylvia Plath som Tahvanainen gestaltar och därför känns inledningen på romanen en aning ambivalent: ”Jag borde heta Sylvior, inte Sylvia. Sylvia Plathor. Jag är pluralis, inte singularis. I mig finns hur många Sylvior som helst. En på varje sida. Ibland ännu flera.”
Förvisso är Sylvia Plath ett pluralisfenomen, ett nästan kultliknande fenomen och därför kan man inget annat än beundra den författare som vill anamma och levandegöra en sådan röst i första person. Tahvanainens roman är ambitiös, medryckande och poetisk men för att återknyta till relevansen, vari ligger den? Tahvanainen iklär sig Plaths språkdräkt perfekt och under all poetisk och faktisk kosmetika uppenbaras subtila klassklyftor och 50-talets strama könsroller. Hennes Sylvia är mycket medveten om att hon inte befinner sig i någon privilegierad position ekonomiskt sett, samtidigt som hon kritiserar 50-talets hemmafruroll och den sexuella dubbelmoralen i USA.
Trots att Tahvanainens Sylvia förkroppsligar en relevans i sig, så är risken att det finns för mycket av Plath i romanen, vilket oundvikligen blir fallet om man närmar sig ett skönlitterärt pluralisfenomen som Sylvia Plath. Tahvanainens Sylvia är mer än levande, hon är också ett mycket välbekant fenomen.
Foto: Teatro Matacandelas/CC
Sanna Tahvanainen: Körsbär i snön.
Schildts & Söderströms, 2019.
