Vad händer efter döden?

av Louise Buenafe Mistén

Döden väcker många känslor till liv, även hos de minsta. I Silkesapans skratt bjuder både text och bild på en möjlighet att reflektera över sorg såväl som ilska när någon nära dör.

I Annika Sandelins och Linda Bondestams Silkesapans skratt lär vi känna de bästa vännerna tapiren och silkesapan. Med tiden blir silkesapan sjuk. Vissa dagar skrattar hon ändå precis som vanligt. Tapiren säger att silkesapan snart är frisk igen. Men en dag är hon död. Tapiren känner sig arg och ensam och övergiven. Sengångaren har inte ens vett att komma i tid till begravningen.

Detta är en vacker och lågmäld berättelse om döden och livet, utan krusi­duller. Här finns mycket igenkänning både för barn och vuxna. De andra berättar om egna stunder tillsammans med silkesapan. Tapiren blir svartsjuk. Hon skriker ut sin sorg så att hela djungeln hör, men livet bara fortsätter som om inget har hänt. Beskrivningen av känslor är pricksäkra och fulla av ångest, även för mig som vuxen:

”Hur kan någon som alltid har funnits helt plötsligt sluta att finnas?

Hur kan någon som är så viktig helt plötsligt bara dö?”

Jag återvänder flera gånger till de stora bilderna, skapade med Linda Bondestams collageteknik. De är stämningsfulla med mycket atmosfär. Det går nästan att höra regnskogens tjattrande från alla vrår. De nära porträtten är å andra sidan ritade i en estetik som jag inte tycker om, på vissa sidor ser till och med ansiktena obehagliga ut. Naturligtvis finns det också något befriande i det här. Idag är det viktigt att veta sitt eget värde, helt oberoende av produktion, utomståendes åsikter eller vad normen säger i sociala medier. Barn behöver få veta att de inte ska finnas till för att tillfredsställa någon annan – det är helt okej att inte vara så söt eller till och med se lite läskig ut. Särskilt som tjej.

Merparten av bokens karaktärer omnämns nämligen som hon, vilket är en bra detalj. Med de vackra färgerna och mängden arter som berättelsen har tillgång att inkludera är det däremot synd att ingen könsneutral karaktär får vara med. Antingen är de han eller hon. För bikaraktärerna, som jaguaren, nämns det inte alls. I denna del av världen är det i princip alltid hanen som har mest färgsprakande dräkter, något historien gärna hade fått nyttja. Jag kan dock förstå att författarna upplever att det skulle ta mycket plats och kräva förklaringar, som i sin tur hade kunnat ta fokus från berättelsens huvudspår.

Bildspråket är fyllt av flera roliga detaljer. Till exempel har tapiren de kännetecknande strecken över ryggen som barn. Med tiden får hon andra färger – precis som när riktiga tapirer blir stora. Jag tror att fler, särskilt barn, kommer att lägga märke till och roas av denna noggrannhet. De olika karaktärerna är också djur som vi sällan får följa i nära porträtt på detta vis: glasögonbjörnen, silkesapan, korallormen. Den tydliga artbestämningen pekar på en mångfald och visar att det finns flera olika sorters apor och björnar. Det öppnar för ett samtal med barnen, förhoppningsvis lite faktasök och visit på bibliotek – och med de större barnen kanske till och med ökad kunskap för allt som står på spel med dagens klimat- och miljöförstöring. Därför känns det som en tråkig miss att tapirens färger i vuxen ålder snarare matchar med den asiatiska tapirens beskrivning –medan de övriga karaktärerna uteslutande stämmer överens med arter som återfinns i Sydamerika. Jag tror det är att underskatta barnens detaljseende och förståelse för sin omvärld.

Direkt efter silkesapans död duger ingen av de andra vännerna i jämförelse för tapiren. Silkesapan var bäst av alla. Men så till slut, när de tillsammans försökt reda ut sin sorg och pratat om vad som sker efter döden, får tapiren ett avslut. Hon går tillbaka till de andra och tar emot deras närhet och tröst. Tapiren finner något slags lugn, och samtidigt en tacksamhet över det hon har kvar. Denna vändning är välbehövlig, men kommer lite väl snabbt. Jag hade velat se ytterligare ett bilduppslag över hur tapiren bearbetar sina känslor. Å andra sidan har jag precis förespråkat att inte underskatta barnen. Troligtvis fyller de i glappet själva. Språket kan stundtals kännas svårt, men det är nog rimligt om boken även ska tilltala de lite större. Faktum är att bilderna förmedlar så mycket känslor att de många gånger fungerar utan text. Under högläsning kan språket dessutom anpassas för de yngre.

Slutligen vill jag skicka med något av en varning, då boken kan föra med sig en viss lukt, mycket osmickrande sådan. Det kan vara pappret, eller tryckfärgen. Förhoppningsvis är det bara recensionsexet som legat instängd i en låda. Var dock beredd på att bokens sidor behöver luftas lite efter ankomst. Vid lässtunder eller under reflektioner om livet och döden är det inte läge för att haka upp sig på hur pappret luktar.

Annika Sandelin (text) och
Linda Bondestam (bilder):
Silkesapans skratt
Förlaget, 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.