Vilda, kreativa islänningar

av Julia Knežević

Under mina fem år på Island lärde jag känna ett underligt folk. Ett isolerat folk (glöm aldrig att isola­ står för ö på italienska, vilket mina italienska padroni älskade att upprepa), ett folk präglat av en paradoxal samtidighet av materialism och bohemeri. Mina ärade islänningar älskade att köra omkring med sina HUMMERs – ett amerikanskt arv från basen i Keflavík, där också Europas första Taco Bell öppnades, i landet där man äter nerpissad rutten haj och skämda fårskallar som delikatesser.

Den mer miljövänliga islänningen körde dock Subaru, i så stora skaror att verbet ”subarua” blev en synonym till att köra bil ”ég er bara að subarua heim”. Så man hummrar och subaruar, för kollektivtrafiken är ett skämt, och de atmosfäriska villkoren tillåter sällan cykling eller normal gång (under veckoslutsnätter är kutymen bärsärkagång). Från detta till bohemeriet.

Tron på naturväsen, häxeri, stoltheten i att kunna läsa Eddan på fornnordiska, den evigt moderna Islandströjan (lopapeysa), de ótrúlegt mysiga barerna som frisläppte ölet år 1989 – fram tills dess drack man ”te”. Kulten av galenskap: om du promenerar naken nerför Laugavegur är du rikskändis följande morgon.

Jag bodde på Laugavegur, ovanför restaurangen jag jobbade på vid sidan om mina studier, Veitingahúsið Ítalía, ett före­detta hotell, eller en bordell, där en prostituerad nångång på 1930-talet lär ha mördats i samma rum som jag sov i. Min föredetta man påstod sig stå i kontakt med båda spökena, både offret och förövaren. Jag påstod att han rökte för mycket gräs.

Två våningar ner står Tino och deklarerar sin kärlek till Carolina, diskmaskinen. Fabio kedjeröker medan han fixar pizzadegen, säger ”tutto è scritto nelle stelle”. Marcello klagar över att islänningarna vill blanda skaldjur med ost. Luciano lär mig skillnaden mellan lo spaghetto och gli spaghetti. Kroaten Boris, som lärt sig italienska, isländska, engelska, ryska och polska under sina tio år på Island, försöker lära vett åt polackerna som inte kan ett ord engelska. Afroamerikanen Tim funderar på om han ska konvertera till judendom eller islam. De lustiga islänningarna springer omkring i salen, mycket väl medvetna om att vi, utlänningarna, har mycket roligt åt dem i köket. Och de spelar sin roll som excentriska islänningar väl och med god vilja. Den där lusten att promenera nerför Laugavegur naken …

Men efter fem år var jag färdig med Island och lyckades övertala Boris att vi skulle flytta till hans hemstad Zagreb. Mina avsikter var lömska, själviska, men också uppriktiga, jag ville föra honom tillbaka till hans hemland, Domovina. Med beslutsamma steg tog jag det värdefullaste jag har – min dotter och Snötiger – och gick ner till bilen. Båtresan från Seyðisfjörður till Danmark under en oktoberstorm är en annan historia. Det turbulenta, lärorika, fasansfulla och ljuvliga året i Zagreb ännu en annan.

Med dottern och Snötiger återvände jag till Helsingfors i dystra september ett år senare. Allt kändes ambivalent, och det sista jag tänkte på var Island. Jag avfärdade hela Islandsparentesen som ett umgänge med bortskämda pseudo-konstnärs-fårskallar. Men så i somras begeistrades jag på Kiasma igen av den isländska kreativiteten (apropå Halldór Laxness, Erró,­ Björk, Sigur Rós, Sjón) när jag upplevde­ ”Shoplifters” (av Hrafnhildur Arnardóttir) och ”Nervescape VIII”. Alla dessa vilda hår, all denna megalomaniska självsäkerhet, den kantiga isländska dialekten på en videointervju.

Men slutgiltigt rann all min gamla irritation på allir Íslendingar ur min kropp och själ när jag så vansinnigt förälskade mig i Ragnar ­Kjartanssons ”The Visitors” (bilden) under hela den gångna hösten-vintern på Kiasma. Vad är det som gör en videoinstallation så förbannat bra att jag besöker den tre gånger? Först ensam, sen med min syster och den nästsista dagen med min dotter, med vilken jag sätter mig ner på golvet och hon ligger som på en strand och verkar älska den verklighet hon just nu befinner sig i.

Den repetitiva, hypnotiserande, melankoliska musiken, som gör empowering crescendon i refrängen ”The stars are exploding, and there is nothing you can do”. Musikernas karisma och personlighet på varsin skärm. Nostalgin som präglar hela Rokeby herrgård. Den påtagliga vänskapen musikerna emellan, de dekadenta cigarrerna och whiskeyglasen, finalens skumppaflaska. Och det ljuva springandet ut på den eviga gräsmattan, lekande som barn! Skönheten och sentimentaliteten. Alla leenden, alla tårar hos mig och andra. ”Once again I fall into my feminine ways”.

Skönhet, sentimentalitet, nostalgi, repetition och mänsklighetens gemensamma tårar utgör egentligen de traditionella ingredienserna i kitsch. Som Milan Kundera­ skriver i Varats olidliga lätthet: ”Kitschen lockar fram två tårar av rörelse i snabb följd. Den första tåren säger: Vad det är vackert med barn som springer på en gräsmatta! Den andra tåren säger: Vad det är vackert att tillsammans med hela mänskligheten röras av barn, som springer på en gräsmatta! Bara den andra tåren gör kitschen till kitsch.”

Men ”The Visitors” är inte kitsch. Verket kräver din tid, din närvaro (funkar inte på You­Tube), din djärvhet att fälla de där tårarna. Det ställer dig frågan: älskar du tillräckligt dem du älskar?

När vi promenerar hem sjunger vi Once again I fall into my feminine ways, och dottern blir lika konfunderad som alltid när jag gråter. Ser på hennes blick att hon tänker att: ”Mamma du borde ju vara lycklig!” Vilket jag är.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.