Gåtfulla verser lämnar recensenten rådvill

av Peter Lüttge

Helsingforsförfattaren Tomas Mikael Bäck hör till våra mest produktiva äldre poeter. Hans nya diktsamling Vers är den tionde sedan millennieskiftet. Att han är född och uppvuxen i Vasa tematiseras ofta i hans diktverk. Så också den här gången. Några av Vasadikterna hör till samlingens bättre alster. Därutöver finns en hel rad med musikdikter där olika, mest klassiska verk, spelar huvudrollen. Vidare hittar jag Helsingforsdikter och dikter som handlar om poetens familj, framför allt den flitigt botaniserande pappan och brodern, pianisten.

Bäck är författaren som hellre blickar bakåt. Han lever i ett förflutet som kan kännas avlägset och gåtfullt. Ibland kommunicerar dikterna med varandra och ibland krockar de med varandra, men de olika röda trådarna har flätats ihop till ett rätt så råddigt nystan. Också annars är många av dikterna svårforcerade. Utan djupare kunskaper om den klassiska musiken eller till exempel Vasa förblir många av dem dunkla brottstycken. Detsamma gäller för dikterna som handlar om familjen. Bäck tycks känna av det själv när han skriver:

Efter att envetet ha avslöjat

ruggiga detaljer

ur en mörkstämd familjehistoria

kommer jag till en gräns:

icke mer av detta!

Många av Bäcks kortare dikter är formulerade som frågor. De är ofta gåtfulla och lämnar mig rätt så rådvill, eftersom svaren inte vill infinna sig. Eller vad sägs om ”Ordning i fällan?” eller ”Rikt splitter?” eller ”Konkretionen kastar sin skugga över vadå?”

Också här tycks Bäck än en gång känna av problematiken när han konstaterar:

Knappt har du

lyckats lirka upp

den stängda rigeln

för att spana ut i det fria.

Så skymmer det.

Obegripligt.

Diktsamlingen är alltså en knepig helhet. Eller helhet och helhet. Det är ju just mera ordning och reda jag hade önskat mig av författaren. Eller av förlagets redaktör? Boken skulle ha vunnit mycket på en strukturering av dikterna i tematiska avdelningar eller kapitel som sedan kunde ha sammanflätats till en större helhet.

Nu hoppar dikterna, och läsaren med dem, hit och dit utan att man tycks komma någon vart. Känslan av att vara en outsider i Bäcks diktvärld är påtaglig. Det är synd eftersom det finns en hel del dikter som lämnar dörren till hans värld på glänt. Eller vad sägs om den här:

Jag ligger i kajutan

på en båt.

Havet känns

ofullbordat.

Dock öppnas dörren aldrig till fullo och läsaren får stå utanför och undra vad det egentligen är som pågår där mellan pärmarna.

Foto: Juho Paavola 

Tomas Mikael Bäck: Vers.
Schildts & Söderströms, 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.