Bråk, frustration, stress och tårar. Allt utom bråk borde inte vara en del av lågstadieelevers vardag, i normala fall, men nu är det inte längre normala fall som råder. I stället är det hemundervisning.
Jag har, som kanske också andra föräldrar, ibland funderat på hur mycket enklare det skulle vara att bara skippa skolan och undervisa barnen själv. Jag skulle ha mycket bättre överblick över vad de kan och vem känner väl mina barn bättre än jag själv? Vi skulle inte behöva vakna så himla tidigt och en stor del av dagen kunde gå åt till rolig, pedagogisk lek. Hur fel hade jag inte.
Jag sitter med två turvis motvilliga barn vid köksbordet och gör mitt bästa för att hoppa mellan deras Wilma-sidor där respektive lärare skickar de dagliga uppgifterna. Apparna som ska användas är många. Vi har inte något virtuellt klassrum via kameror och internet, men däremot en del portaler som ska användas. Det mesta görs via datorn och det mesta bemöts också med ett ”jag vill inte” följt av utbrott där pennor och de böcker som trots allt ännu används flyger. Samtidigt sitter jag vid samma bord med min dator och försöker arbeta.
Det går, nå jo, erkännes, dåligt. Att stänga barnens röster och protester ute funkar inte, för de behöver hjälp med två minuters mellanrum. Att lyssna på dem hela tiden går inte heller, för då bränner jag propparna. Resultatet blir ett mellanting som balanserar mellan föräldern som hummande sitter med blicken klistrad vid sin datorskärm och en person som med illa dold ilska pekar ut de rätta svaren i böckerna. Om jag inte hade en deadline mycket snart skulle jag stänga av datorn och bara välja att vara hundra procent ”närvarande” som det så fint heter när man har gett upp försöken att ha egna tankar och ett eget liv.
Betydelsen av skolan har aldrig blivit lika tydlig i efterkrigstiden som den är nu. En uppsjö av föräldrar sitter och jonglerar samma situation som jag, och nästan alla skickar varma tankar till lärare och andra pedagoger som under normala omständigheter handhar undervisningen av deras barn. Det är mycket som berövas barnen just nu.
Hotet om att bli sjuk eller att smitta andra med det nya coronaviruset har isolerat barnen i sina hem. Skolorna är stängda, så den möjligheten finns inte ens, men det är också mycket annat som har dragits till sin spets och det är sorglig statistik som världen och Finland nu samlar in. För de finländska barnen fungerar skolan som ett hem under dagen, en trygg plats med trygga vuxna där de kan få åtminstone ett näringsrikt och varmt mål mat om dagen, tillräckligt med stimulans, lek och umgänge med kompisar. Så är det inte nödvändigtvis hemma.
I många hem finns det inte en trygg vuxen, utan kanske skrämmande, opålitliga eller skadliga vuxna. I många hem uteblir nu det där enda hyggliga målet mat. I många hem finns det inte papper och färgpennor, inga musikinstrument att pröva på, inga syskon att leka med. Då barnen nu inte kan se sina kompisar blir tillvaron ensam för många. Hobbyer som har fungerat som motvikt till skolarbetet faller också bort. Vad blir då kvar?
För min del är svaret enkelt. Mina barn leker mera tillsammans nu och de får mera tid med mig, vilket de alltid gillar, oberoende av på vilket humör jag råkar vara. Vi bor på landet och vi har djur, så vi kan välja vad vi vill göra. Vi promenerar i skogen, åker fyrhjuling till ett träsk där det finns en grillplats, och umgås med hästarna som finns i stallet som står på vår gård.
Det är ett ovanligt liv vi har, jämfört med många andras. Jag har alltid jobbat hemifrån så för mig är det nu som att gå tillbaka till tiden då barnen var under dagisålder. Avbrotten är de samma, tröttheten inte fullt så stor. Jag har en sambo som jag kan diskutera dagen med när han kommer hem och vår gemensamma ekonomi är i stort sett densamma som den var innan allt det här började.
Samtidigt vet jag att det inte går bra i en stor del av de finländska hemmen just nu. Det dricks mycket mera då folk inte går till arbetsplatsen, många kommer att bli arbetslösa och familjevåldet har ökat alarmerande på flera håll i Europa.
Det är ett känt faktum: så fort det börjar gå sämre i samhället är det kvinnorna och barnen som kommer i kläm först. På samma linje står åldringarna som samtidigt är den mest utsatta riskgruppen när det gäller vår tids nya farsot. Vårdaren som ska besöka ett stort antal åldringar på en och samma dag kanske bär på coronaviruset utan att visa några symptom och sprider sedan sjukdomen som för just de gamla har visat sig vara ödesdiger.
Folk rör sig obekymrat ute med orden ”jag är inte sjuk!”. Nej, kanske inte idag, men kanske imorgon.
Samtidigt börjar vanan sänka sig över lägret, åtminstone här hemma. Två veckor i frivillig karantän och jag har redan börjat glömma att det här är undantaget. Så effektivt har vi trots allt börjat klara av skoldagarna, hushållsarbetet och mitt jobb där någonstans vid sidan om, medan Ungern har blivit diktatur och jag knappt orkar rycka på axlarna. Jag hinner inte läsa in mig på situationen där. Jag hinner inte göra något annat än det jag måste för att klara mig och de mina. Just så här stiger mörkermakterna fram ur skuggorna och reser sig höga. Vad händer härnäst?
Foto: Niklas Sandström/Förlaget
