Det är den sista dagen av de Hessiska statsvetenskapliga fortbildningsveckorna 1957. Den tyska filosofen och sociologen Theodor W. Adorno står framför en ovanlig publik. I stället för studenter och forskarkollegor ska han tala inför statliga tjänstemän, de flesta av vilka upplevt och förmodligen deltagit i det nationalsocialistiska skräckherraväldet som ligger bara ett drygt årtionde tillbaka. Adorno själv har för inte länge sen återvänt som professor till hemstaden Frankfurt från sin amerikanska exil. Han har kommit till ett Västtyskland som i optimistisk framtidstro ser sig ta stora steg mot västerländsk liberal demokrati och det i ett enormt ekonomiskt uppsving, ett Tyskland där tjänstemännens fortbildning kan omfatta föredrag av en judisk marxistisk filosof.
Adorno, som knappast är känd för blygsamma titlar, har utlyst sitt föredrag under rubriken Det mänskliga samhället idag. Han artikulerar en motsats för tjänstemännen. Å ena sidan ger han den samtida optimismen rätt: faktiskt har samhället aldrig varit så rationellt organiserat och så genomskinligt som idag; företag, administration, enskilda institutioner och till och med hela ekonomiska sektorer styrs genom rationell planering och till och med de allra lägst utbildade i samhället är tillräckligt bildade för att genomskåda rådande herraväldesförhållanden om de väl fick chansen och ansträngde sig. Å andra sidan har samhället aldrig varit så irrationellt organiserat och resistent mot förändring som idag; aldrig har de rationellt organiserade företagens, administrationsenheternas, institutionernas och ekonomiska sektorernas interaktion varit lika antagonistisk, konflikten mellan samhällelig makt och maktlöshet lika brutal och vi individer så rädda om det vi kan förlora på socialt motstånd. Vi reproducerar rationellt en irrationell värld.
Adorno karakteriserar således samhället 1957 som en ”permanent katastrof”. Varje dag återupprättas ett katastrofalt tillstånd som förblir latent i och med att det administrativt förlängs till nästa dag. ”Och att förändra detta tillstånd, mina damer och herrar, det är idag inte världsfrånvänd utopi, utan synonymt med mänsklighetens överlevnad”, säger han. ”Världsförbättringsfrågan är föråldrad. Endast de som siktar på en verklig förändring av samhällsstrukturen är idag sanna konservativa, medan de som förhåller sig till samhällsordningen i konservatismens namn enbart bidrar med ved till den bål som en dag kommer att flamma upp och förtära alltsammans.”
Vi kan lugnt anta att de flesta hessiska tjänstemännen skakade på huvudet åt Adornos samtidsdiagnos. Men det gör inte längre de som följt med de senaste årens klimatrörelse och kvinnostrejker, och nu sitter frivilligt eller ofrivilligt inlåsta då världens rikaste samhällen plötsligt inte längre har råd med ett hälsovårdssystem starkt nog för att bekämpa virus.
Motsatsen mellan mänsklighetens och samhällsstrukturens fortlevnad har blivit uppenbar.
Reproduktionen av ett kapitalistiskt samhälle förutsätter två produktionsprocesser. Den ena producerar värde, det vill säga varor för konsumenterna, löner för de löneberoende och profit för de profitberoende. Den andra processen producerar dem som producerar värde, det vill säga människorna och de sociala och naturliga relationer deras existens beror på. Låt oss kalla dessa processer ”värdeproduktion” och ”livsproduktion”.
Värdeproduktionen framställer den rådande samhällsordningens, alltså kapitalismens, livsblod: varor, löner, profit. Livsproduktionen frambringar däremot mänskligt liv och dess naturliga och kulturella omgivning. Båda produktionsprocesserna upprepar vi varje år, månad, vecka, dag. Vi producerar, cirkulerar och konsumerar varor. Och vi städar, lagar mat, sprider rykten, kramas, tar hand om barn, undervisar ungdomar, sorterar avfall och har sex. Ibland tjänar vi pengar på någondera aktiviteten. Ibland inte. I regel tjänar vi betydligt mera om vi sysslar med värdeproduktion än med livsproduktion, trots att värdeproduktionen förutsätter livsproduktion. Inget värde utan producenter av värde.
Det klimatrörelsen, kvinnostrejker och de i följd av covid-19 inspärrade har gemensamt med Adorno är behovet att artikulera reproduktionen av mänskligt socialt liv som det nya radikala. Reproduktiva anspråk är numera transformativa anspråk. En politik som ställer omsorgen om våra liv och vår livsmiljö i centrum är samhälleligt transformativ.
Den har blivit det för att värdeproduktionen sedan årtionden förtär livsproduktionen. Som kvinnors lägre löner och klimatförändringen är coronakrisen en följd av att livsproduktionen alltmer brutalt blivit underkastad varuproduktionens profitberoende. Ju mer varuproduktionen nedvärderar livsproduktionen, desto mer tär den på sina egna existensvillkor. Den rådande värdeproduktionens ackumulationslogik kräver att löner och skatter, som understöder reproduktionen av liv, pressas ned. Man kunde vara benägen att påstå att omsorg om våra medmänniskor och vår miljö har blivit reducerade till blotta medel för varuproduktion. Men Adornos insikt är att det är mycket värre än så. Varuproduktionen förtär sina egna förutsättningar, lever utöver sina medel.
Dess relation till de praktiker som levererar den arbetskraft är således irrationell. Det upprätthåller en strukturell löneklyfta mellan man- och kvinnodominerade branscher. Det framkallar rasistiskt hat mot dem som flyttar till oss och till synes tär på vårt välfärdssystem. Det ställer arbetare mot arbetare medan allt färre skrattar på vägen till banken för att lyfta en profit som skapats för ett oerhört pris i mänskligt lidande och miljöförstöring. Det fick oss att hetta upp klimatet bortom point of no return. Det skapar en pandemi.
Coronakrisen är inte följden av ett virus som cirkulerar bland oss. Den är följden av vår oförmåga att reagera på det. Den är följden av vår samhälleliga oförmåga till omsorg – om miljön och om varandra. Den är följden av årtionden av nyliberal prioritering av profit framom liv – årtionden av nedskärning, avreglering, privatisering samt av en kulturell nedvärdering av omsorgsarbete och hälsosamt socialt liv på fritiden.
Och följden är en ond cirkel. De som redan fått lida av reproduktionskrisen betalar idag dess pris med intensifierade uppoffringar: sjukvårdare, socialarbetare, försäljare, städare, sexarbetare och många fler. För att inte tala om alla dem som redan fått lida dess indirekta skador i form av våld i hemmet och nu sitter inlåsta i samma hem med våldsamma familjemedlemmar och sambor. Eller om dem som den tärande antagonismen mellan värde- och livsproduktion gjort sjuka och som nu måste skjuta upp sin vård då den redan sönderrivna hälsosektorn för sin egen dödskamp.
Reproduktion är det nya radikala. Det innebär möjligheten till en bred front i den nya värld som växer fram under och efter corona. Kvinnostrejkarna, miljörörelsen och andra har chansen att slå sig samman i reproduktionismens namn.
Vi har alla ett objektivt intresse i att mänskligt liv fortsätter. Men alla kommer inte att bli och känna sig tilltalade av reproduktionismens anspråk. Motståndet från den ena procenten kommer att vara brutalt. Men artikulerar dessa rörelser – klimatrörelsen, kvinnostrejkarna och andra – reproduktionismens anspråk i en bred front, kommer den att finna genklang.
Sjukskötare, socialarbetare, sexarbetare, bibliotekarier, lärare, professorer, jordbrukare, städpersonal, arbetare i livsmedelsindustrin, musiker, försäljare, kockar, servitörer, chaufförer, avfallshanterare, barnträdgårdslärare, äldrevårdare, närvårdare och många mer jobbar i reproduktiva yrken som den nuvarande samhällsordningen föraktar och stigmatisera med låga löner och ofta farliga arbetsvillkor. Men coronakrisen gör det uppenbart att vi inte överlever utan dem. Språkliga, etniska, sexuella och religiösa minoriteter har ett intresse att avskaffa rasifieringen och feminiseringen av reproduktivt arbete. Reproduktionismen kan således inte bara ena radikala krafter i feminismen, socialismen och klimatrörelsen, utan också tilltala nya grupper, skapa nya solidariteter.
Den farligaste illusionen vi nu kan gripas av är att kriser föder framsteg, att brytning betyder transformation. Nej, framsteg sker inte på grund av förändring. Inte minst coronapandemin borde lära oss att vi människor är relativt maktlösa inför livet. Framsteg kräver tillvänjning, uppfostran, bildning och kreativitet. Det medförs av en omgestaltning av sociala praktiker, en omformning av sociala institutioner. Det tar tid och kräver energi, det växer fram genom otaliga små åtgärder. Och alla dessa otaliga små åtgärder som måste genomföras kräver att problemet artikuleras om och om igen. Och att det artikuleras i antiauktoritära gemenskaper som själva karaktäriseras av omsorg. För tillvänjning, uppfostran och bildning är omsorgsarbete.
Omsättningen av omsorg omfattar omsorg. Gemenskaper med omsorgsanspråk och förebildliga omsorgspraktiker, d.v.s. reproduktionsradikala rörelser måste gå samman och artikulera sina anspråk.
För det som Adornos bild om ett samhälle som förnyar sig varje dag som katastrof förmedlar oss är den dystopiska insikten att samhälleliga kriser inte i regel leder till framsteg, utan till att det falskas grepp hårdnar och lidandet tilltar. Katastrofer kan förvaltas från en dag till den nästa.
