Trinidad Carrillos kameralins fångar det omöjliga

av Anna Nero

Trinidad Carrillos kameralins fångar det omöjliga

Spädbarnet ligger stilla och sover? Gränsen mellan livet och döden är skör. Vad speglar detta spädbarn? Vad speglas ovanför det? Händer som håller moderkakan; att ha någon annans liv i sina händer. Barnet kan inte le, det har ännu inte lärt sig.

Människans spegelneuroner är till för att förstå andra människors känslouttryck. Hela livet, ända från spädbarnsåldern, härmar vi varandra och lär oss därmed tolka känslostämningar. Men barnet sover och i sömnen finns inga känslor.

Barnet på nästa fotografi ser in i spegeln, men tittar bortom sig själv. Barnet försöker inte bli någon annan. I spegeln finns porten till det inneboende, det som gör oss till personer som ingen kan se utom vi själva.

I fiktionen är barnets blick ofta vidöppen och har tillgång till det mystiska; det är barnet som kan se den andra sidan. Som kan gå genom speglar till det som är dolt för oss vuxna. Flickans blick är i detta andra; kroppen befinner sig i vår synliga värld, men blicken finns i det osynliga. Jag vill fråga henne vad hon ser, men det kan eller vill hon inte förklara.

Enligt Michel Foucault är heterotopi ett icke materiellt rum, något skilt från de fysiska rum som vi kan iaktta; ett rum som speglar glidningar mellan det välbekanta och det obekanta, mellan verklighet och utopi. Spegeln, etern, drömmen, kan vara platser där subjektets dubbelhet manifesteras. Häri ligger subjektets osäkerhet. Det sanna subjektet fluktuerar mellan den fysiska världen och heterotopiska platser, mellan det medvetna och det undermedvetna, och så småningom också mellan det egna jaget och andra individers jag.

I detta: när vår medvetenhet vidgats till att innefatta relationer till andra människor och deras blickar på oss, börjar vi omforma oss framför denna spegel, se på oss själva i syfte att bli något vi själva skapar, som blir synligt. Michail Bachtin skriver: ”Ur den andre försöker vi också här att uppliva och forma oss själva.” Vi tappar bort vårt inre mystiska, vi faller till föga för det yttre, glömmer det som finns bakom spegelns blanka yta. Bachtin: ”Spegeln kan bara ge material till en självobjektifiering, och då inte ens i ren form.”

I själva verket är alltid vår belägenhet inför spegeln en aning falsk – eftersom vi inte har någon tillgång till oss själva utifrån, så lever vi oss också här in i något slags obestämd möjlig annan. Vi blir yta, vi blir ytliga. Martin Buber- skriver: ”Grundordet Jag-Du kan bara uttalas med en människas hela väsen. /…/ Jag blir till i förhållandet till Duet /…/ Allt verkligt liv är möte.” Vidare beskriver han relationens tre sfärer, där endast den andra sfären är livet med människorna.

Spädbarnet övar sig att härma, innan dess finns inget tillgjort, bara en öppen blick mot allt som är möjligt och omöjligt. Spädbarnet sover och befinner sig i drömmens tillstånd – drömmar som ingen av oss minns. Bubers tredje sfär innefattar livet med den andliga världen.

På Trinidad Carrillos fotografier skönjs det som är dolt och inte många kan uppfatta. Hon fångar omöjligheter med kameralinsen – blottlägger det osynliga inre, det anade som finns bortom – som subtila skiftningar i bilderna. I ytterligare en bild har flickan ansiktet under vattenytan. Vattnet är en spegel, men en annan slags spegel, på ett sätt vår ursprungliga. I dess reflektion syns våra anleten en aning skeva, krusade, i lätt vågrörelse, samtidigt speglande det underliggande. Flickan ser ned under ytan, på det som inte går att urskilja ovanifrån. Det finns mod i detta tilltag, inte alla vågar doppa ansiktet. Bubers första sfär består av livet och naturen – ansiktet under ytan innefattar detta – i mörkret där språket uteblir.

Ännu ett fotografi: barnet pussar sig själv i spegeln. Vi kan aldrig se oss själva utifrån, än mindre kyssa våra egna läppar. Tänk förnimmelsen av din ena hand ovanpå den andra. Den ena handen berör och samtidigt blir den andra handen berörd, vad är det vi känner?

Maurice Merleau-Ponty talar om att förnimmelsen bildar ”en slags dubbelexponerad teckning (dessin) av kroppen; /…/ kroppens rumslighet måste breda ut sig från helheten till delarna, den vänstra handen och dess ställning måste vara indragna i kroppens globala utkast (dessein) och ha sin upprinnelse i den…”

Flickan är dubbelexponerad, hon blundar för att få förnimmelsen av sin egen kropp som dubbel. Hennes kropp breder ut sig i spegeln och tillsammans utgör de en helhet. Hon är, men ändå inte, både sig själv och denna spegelbild. Det dolda som finns i våra kroppar kan vi själva bara ana, det är en fördold hemlighet. Hon blundar i kyssen, för att uppfatta det subliminala, knappt förnimbara, den undermedvetna perceptionen. I kyssen med den andra öppnar vi ögonen, för att i den andras blick eller i speglingen av den andras blick – om vi har tur – få en möjlighet att skönja oss själva.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.