En dystopi med ljusglimtar

av Emma Juslin

Händelserna i Henna Johansdotters debutroman Glasvaggan utspelar sig i en dystopisk framtid då det har förflutit 327 år sedan Kriget om Livet. Den sextonåriga Taalia bor med sin far inom den Nya Fredliga Unionens välövervakade murar, en nation som styrs av Humanerna. Taalias rätt så bekymmerslösa och säkra tillvaro krackelerar när två personer i metallmundering tränger sig in i Taalias och faderns bostad. Som konsekvens avlider fadern och Taalia tvingas fly.

Steg för steg går det upp för Taalia att hon är ett så kallat glasbarn, odlad på konstgjord väg och designad av arkitekter. Hon förföljs av Humanerna eftersom hon anses vara ett hot mot Unionens säkerhet. ”Varje glasbarn innanför Unionens murar är skyldigt att anmäla sig för registrering. Alla försök att producera, handla med eller gömma konstgjort liv kommer att betraktas som förräderi mot nationen” konstaterar en politiker som representerar Humanerna. 

Taalia stiftar bekantskap med tre andra glasbarn som gömmer sig från myndigheterna och som övergivits av arkitekterna; Nen, Ramon och Dravin. Tillsammans flyr de fyra glasbarnen från Nya Fredliga Unionen och beger sig på en riskfylld resa till högteknologiska Enhet R, där glasbarn tillverkas. Därefter beger de sig även till ett område någonstans i Centraleuropa kallat Terra, där det påstås att det finns en sändare kopplad till det nätverk som styr glasbarnen via signaler. Under resans lopp får Taalia veta att hon är en Nyckel, den enda som kan låsa upp sändaren.

Glasvaggan är en imponerande och unik debutroman inom sin genre, Johansdotter lyckas gestalta ett medryckande narrativ med ett poetiskt men trots allt konkret förankrat språk, tillika som hon formar mångbottnade filosofiska frågeställningar som en klangbotten till själva berättelsen.

Inte sällan påstås det att science fiction-genren är en reflektion av idéer och farhågor som finns närvarande i samtiden och stundom kan det därför kännas nedslående med uppsjön av dystopier. Varför är det utmanande att föreställa sig en värld där teknologin och människan samverkar på ett konstruktivt sätt?

Denna fråga lämnas öppen och därhän. Men när det kommer till dystopier är Glasvaggan en stark och poetisk vision om ett framtida samhälle där ingenjörskonsten och tekniken utvecklats så långt att det är möjligt att odla människoliknande individer med distinkt designade övermänskliga egenskaper. Ett dilemma som Glasvaggan även tar ställning till är huruvida dessa biokemiskt designade människor kan manipuleras, användas, utnyttjas och huruvida de besitter någon fri vilja överhuvudtaget?

Men som den omtalade historikern Yuval Noah Harari skriver skymtas redan en gradvis övergång från humanismen till det man kunde kalla dataismen; en algoritm-baserad värld där hen som har tillgång till data, har makten. I en algoritm-värld, påstår Harari, blir den humanistiska synen på fri vilja förlegad. Överflödig.

Men till syvende och sist är Glasvaggan en dystopi med ljusglimtar. Den ofrivilliga nyckeln Taalia visar sig vara upprorisk, rättvis och solidarisk med sina vänner, fiender och skapare.  Hon konstaterar: ”Jag har gett upp hoppet om att hitta svaren till min egen härkomst. Jag vägrar göra det jag är ämnad för, jag vill välja min egen väg. Finns det någon bättre hämnd?”

Glasvaggan. Henna Johansdotter, Förlaget, 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.