Claes Anderssons författarliv, förbi glidande

av Peter Lüttge

Claes Anderssons samlingsvolym Jag har all tid i världen som publicerades postumt i vintras är en klassisk ”Ausgabe letzter Hand”. Den här tyska termen betyder att det är den sista av författaren själv övervakade och redigerade boken innan sjukdom eller död omöjliggör skrivandet av flera böcker.

Andersson hann göra urvalet av dikterna som skulle ingå i volymen just innan han rycktes bort. Boken färdigställdes sedan av hans livskamrat Katriina Kuusi. ”Jag vet inte vilken urvalsprincip Claes till slut valde, men de dikter ur varje bok som skulle vara med märkte han ut med en bock i marginalen”, skriver hon i samlingens efterord.

Det var också hon som valde bokens titel. ”När jag ögnade igenom Claes diktsamlingar (…) märkte jag att raden återkommer i flera dikter”, förklarar hon. Titeln är synnerligen bra vald för en bok av den här typen.

Jag har all tid i världen innehåller dikter ur Anderssons hela långa författarkarriär. Från Som om ingenting hänt som publicerades 1964 till Jag älskar dig med mina höstliga dimmor som utkom 2012. Det saknas bara dikter ur hans första och hans senaste två lyrikböcker. Det första, Ventil (1962), klassade han kanske som en ungdomssynd och de sista var tydligen ännu för nära för att kunna göra ett urval ifrån.

Ja, och vad ska man säga om dikterna som omfamnar ett halvt århundrade? Så attans bra! Vilken författare han var, den där Andersson! Och vad han hunnit med vid sidan om hans andra arbeten och intressen som fotbollsspelare på elitnivå, läkare, psykiater och psykoanalytiker, politiker och jazzpianist. Hur många saker kan det rymmas i en enda kropp och skalle? Helt otroligt!

Några iakttagelser: 1. Andersson har alltid varit en politisk diktare, 2. Andersson var en fantastisk skildrare av livet i huvudstaden Helsingfors och 3. Andersson kunde leva sig in i människans psyke som få andra författare.

Kanske ni vill ha exempel för mina tre påståenden? Var så goda!

För det första några rader ur Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider (vilken titel!) från 1969:

Här sover Veka
Roskislådans konung
Tarzans överman
Rolig som helvete
Snäll som ett lamm
Död som en mänska

För det andra drar jag till med ett stycke ur Staden heter Helsingfors (sic!) från 1965:   

Staden heter Helsingfors
Där finns mänskor ensammare än statyer
Där finns mänskor utan identitet
I staden där de gamla husen betraktar varandra
I staden där de nya husen växer mot den
sotiga himlen
Där mänskorna är ensammare än hundar

Och för det tredje ett exempel ur Dessa underbara stränder, förbi glidande från 2001:

På din plats i kärleksbädden dröjer en doft
av nysmulten snö.
En lust som övervintrat, en barnvante, en
urdrucken vinflaska.
Det beständiga är i förvandlingen, i förlusterna, ja
i det obeständiga.
Inget ljus är som mänskans ljus.

Om du inte har en endaste bok av Claes Andersson köp den här för att börja med. Snart vill du ha fler av honom, tro mig. På de flesta antikvariat i Svenskfinland finns många av Anderssons böcker, ofta för en spottstyver. Köp bort. Läs. Ge bort till andra och så vidare.

Foto Meeri Utti

Claes Andersson: Jag har all tid världen.
Schildts & Söderströms, 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.