Detaljer skymmer möjligheten till inlevelse i Sandqvists bok om Levitan och Thechov

av Kristina Rotkirch

Den ryska konstnären Isaak Levitans vänskap med författaren Anton Tjechov är föremålet för Tom Sandqvists bok Titta en krokodil!, en detaljspäckad bok som fabulerar kring Tjechovs påstådda antisemitism.

Ateneum har stängt, men kolla in Byvägen på nätet. Det är en finstämd liten målning av Isaak Levitan, en av Rysslands största konstnärer fastän mindre känd i väst. Nu har ändå Levitan stigit in i vår litteratur i och med Tom Sandqvists mastiga bok om vänskapen mellan honom och Anton Tjechov.

Titta en krokodil! Anton Tjechov och Isaak Levitan – en berättelse, heter boken. De var båda födda 1860, de umgicks under stora delar av sina liv och de dog unga, Levitan 1900 och Tjechov fyra år senare. Deras vänskap var intensiv – om inte alltid okomplicerad – och deras konstsyn långt gemensam.

Båda ville komma tingen inpå livet, få fram dem ur det symboliska töcknet, förbi alla påtvingade konstruktioner, såväl på pappret som på duken. Direkt och detaljtroget, förtätat men inte övertydligt.

När en författare väljer att skriva om en annan författares liv, kan utgångsläget vara en estetisk affinitet, som till exempel i Colm Tóibíns romanbiografi över Henry James. Inte så när det gäller Tom Sandqvist och Tjechov! För där Tjechov är nedtonad och stram, där öser Sandqvist på.

långt över trehundra sidor ger sig Tom Sandqvist in på ett frenetiskt återskapande av det sena artonhundratalets Ryssland: samhälle, kultur, småstadshålor, storstadssocietet, umgängesformer, lantliv och dessutom rikligt om matvanor – här slås nog rekord för förekomsten av kålpiroger i en litterär text!

Det hela börjar med en betagande skildring av ryskt sommarliv där Tjechov vid sidan av sjukbesöken skriver, fiskar och festar med vänner och särskilt välkomnar de stunder då Levitan störtar in med skjutna vildänder i jaktväskan.

De lever upp i varandras närvaro i en gemenskap som inte bara är estetisk.

Båda vill frigöra sig från farfädernas förflutna, betonar Sandqvist, Tjechov från livegenskapen, Levitan från den litauiska shteteln.  Berättelsen cirklar kring skeenden i deras liv och mycket bygger just på Tjechovs brev och noveller. Levitan var ingen större brevskrivare och Sandqvist, som tidigare skrivit om den östeuropeiska judiska kulturen, fördjupar sig i stället i den shtetlvärld han kom ifrån. 

Det är fina kort Sandqvist har på handen – en bred, inkännande beläsenhet och en ställvis glimrande stilistisk färdighet. Ur myllret av kulturhistoria och detaljkunskap stiger episoder fram: Levitans flykt undan pogromerna, familjen Tjechovs återföreningsfest, herrgårdslivet på Melichovo,  konstnären Savrasovs undergång, Sofia Petrovnas salong, samtalen och försoningsscenen mellan Tjechov och Levitan …

Men även om det ibland blixtrar till, drunknar det mesta i ett framvällande flöde av detaljspäckad text. Det är rentav sorgligt när ett så rikt och kulturhistoriskt relevant stoff mestadels bara flyter förbi, utan betoningar, utan avskärmning. Varför inte ge läsaren en chans till inlevelse istället för att låta hen kippa efter andan boken igenom?

En annan invändning gäller Tjechovs påstådda antisemitism (se diskussionen i Hufvudstadsbladet 23 och 27.2.2020). Även här öser Sandqvist på och drar sig inte för att ändra när han citerar/parafraserar Tjechovs egen text. Ett exempel:

I romanen Mitt liv ingår en scen från salutorget där en slaktare skriker ut sina varor:

”Он обвешивал, обсчитывал, кухарки видели это, но, оглушенные его криком, не протестовали, а только обзывали его катом. ”

vilket i Asta Wickmans översättning blir:

”Han vägde fel, och han räknade fel, och jungfrurna såg det, men fullständigt bedövade av hans skrikande kom de sig inte för med att protestera utan kallade honom bara för blodsugare.”

medan Sandqvist utan att rätta Wickmans översättningsfel och utan något stöd i texten lägger till ett ”jävla judar”:

”…alla vägde fel, alla räknade fel, och jungfrurna som kom till torget  för sina uppköp för dagen såg det, men bedövade av deras skrikande kom de sig aldrig för att protestera utan kallade dem bara för blodutsugare, jävla judar.”

Visst har en författare rätt att fabulera. Och visst är det viktigt att Sandqvist tar upp de ryska judarnas sekellånga diskriminering och visar hur antisemitismen var ett institutionaliserat ont i det sena artonhunderatalets Ryssland. Men han förminskar själv den tragiska dimensionen genom att på så gott som varje sida bre på med beteckningar som ”kroknäsor”, ”plattfötter”,” judejävlar” med mera.

Av bara farten drar Sandqvist in köpmanssonen och konstsamlaren Pavel Tretjakov i ”den bara till hälften assimilerade kroknäsans existentiella belägenhet” och påhyvlar Tjechov en antisemitiskt färgad nedlåtenhet i relationen till Levitan. Och man undrar om Levitan verkligen så ofta måste gardera sig mot skinkbitar på tallriken när han besökte Tjechov?

Att Tjechov knappast kan betecknas som antisemit har bland annat Martti Anhava visat (Hufvudstadsbladet 1.3.2020). Men Tjechov behöver inte försvaras. I ett brev som han i juni 1903 sände till Sholom Aleichem berör han den ökända pogromen i Kishinev tidigare samma år. Över hundra judar hade dödats, betydligt fler skadats, hus förstörts, affärer plundrats.

”Vad mina tidigare publicerade arbeten gäller, står de alla till ert fulla förfogande och jag vore innerligt glad om intäkterna av en översättning till jiddish i en antologi skulle tillfalla offren i Kishinev”, skrev Anton Tjechov till Sholem Aleichem året innan han dog.

Tom Sandqvist:  Titta, en krokodil! Anton Tjechov och Isaak Levitan – en berättelse.
Ekström & Garay 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.