I Nocturnala män skriver Thomas Brunell prosadikter om ett romantiserat och populärt motiv, nämligen den nattliga taxiresan. Motivet används till exempel i Jim Jarmuschs filmklassiker Night on Earth (1991) som består av nattliga taxiresor i olika städer i världen, varav en av städerna är Helsingfors. I jämförelse med Jarmuschs Helsingfors är Brunells Helsingfors betydligt mindre sentimentalt. Brunell arbetar själv som taxichaufför och ur hans chaufförsperspektiv blir det ett slags asfaltsrealistisk arbetsplatspoesi, om än med en del högtflygande tankar och utsvävningar i fantasivärlden. Framför allt är det dock dikter om staden Helsingfors, och dess olyckliga, odrägliga och ofta ljusskygga invånare.
Jag körde närmare fyrtioentusen kunder till deras destinationer och såg dem aldrig mer. Det var nästan alltid natt.
Med så många kunder blir urvalsprocessen för vilka som blir diktstoff av betydelse, då samlingens 60 sidor endast rymmer 18 uppdrag, vilket framgår av undertiteln Arton taxiresor genom en grön metropol. Brunells urval ger en beklämmande helhetsbild av stadens nattliga befolkning: här finns bland annats en blottare, en skrikande kvinnohatare, flertalet skrikande rasister, en torsk som haltar in på en massagesalong vid Torkelsbacken och en morddömd kvinna som blåser honom på en resa ända till Lahtis.
Dikten om den sistnämnda är en av de främsta, och samtidigt en av de mest konkreta och prosaiska dikterna i samlingen. Med välvalda detaljer ger Brunell effektivt en mörk glimt ur ett trasproletärt liv av ständigt fifflande, från hennes självsäkra garantier om att betalningen inte är något problem (”Vad tror du om mig?”) till det misslyckade försöket att stjäla en Coke på Mäntsälä Shell, och slutligen det misslyckade försöket att låna 174,40 euro till taxin av bartendern på pub Wood.
Dikterna är kraftigt lokaliserade, med många ortsnamn, stadsdelar, gator och barer. I kontrast till de ofta lyckat poetiserade skildringarna av relationen till kunderna är Brunells registrerande reflektioner över stadens eller världens tillstånd mindre lyckade. Här saknas skärpa och riktning och förblir ofta uppräkningar utan någon egentlig utdelning:
Vid Medborgarplatsen står ett hårresande coolt bibliotek. Parkernas grönska har fått en ny fräschör. Staden ett visionärt hjärta. Vädermaskiner lockar virtuella och verkliga turister. Badinrättningarna drivs av sol. Också regn kan beställas.
Ett lågvattenmärke är också när Brunell leker med dött bildspråk à la ”en skruv lös”, som då han i något slags halvhjärtat upplivningsförsök i dikten om ”fotbollsfantasten” skriver att ”Jag ler och möter hans blick, undrar om han tappat en skruv”, för att på nästa sida återkoppla till den döda metaforen: ”Fotbollsfantasten hittar sin skruv: som idrottsmassör i Bocksbacka”.
Överlag är Brunell bäst i dikter med konkreta situationer, och då han skapar en spänning i relationen mellan diktjag och taxikund. Som helhet är det en uppfriskande verklighetsmättad samling, som skildrar ett samtida Helsingfors som sällan hittar in i litteraturen, särskilt inte den finlandssvenska poesin.
Foto: Ben Fredricson/CC
Thomas Brunell: Nocturnala män – arton taxiresor genom en grön metropol.
TLAB Litteratur Förlag, 2020.