IQ-tester, eugenik och moralpanik

av Joel Backström

Olikhet och jämlikhet är kinkiga saker. Här i landet förespråkar vi mångfald, vi anser, åtminstone på pappret, att det är bra att det i samhället finns människor med olika bakgrund, hudfärg och sexuell inriktning. Och vi är för jämlikhet: människor är olika men jämlika, alla är lika mycket värda. Men att tänka ihop olikheten och jämlikheten är svårare. Till exempel har man ofta en mycket snäv idé om vilka slags skillnader som kan accepteras hos dem man vill uppfatta som sina jämlikar, och visar det sig att folk är olika på andra, mer svårhanterliga sätt, blir det moralpanik.

Ta till exempel frågan om etnicitet och intelligens, som regelbundet återkommer särskilt i amerikansk debatt, och alltid skapar skandal. Det är begripligt i ljus av rasismens och eugenikens horribla historia, men att förneka fakta är ingen lösning. Att afroamerikaner i snitt klarar sig sämre i IQ-tester än vita amerikaner är ett empiriskt faktum, men den som ens påpekar faktumet stämplas snabbt som rasist, särskilt om den dristar sig att ställa frågan huruvida skillnaden till en del kunde vara genetiskt betingad. För den liberala opinionen är saken klar: när det gäller IQ måste vi alla vara lika för att kunna vara jämlika, och gruppskillnaden kan (= får) därför bara bero antingen på den strukturella rasismen som lett till att svarta är sämre utbildade, eller också på att själva testerna förvrängts av medveten eller omedveten rasism. Med psykologen Donna Fords ord: “Om testerna inte var vinklade skulle vi inte se skillnader i IQ enligt etniska och rasgränser. Men vi ser såna skillnader. Det indikerar att det är fel på testerna, inte på oss”. Man undrar om Ford på motsvarande sätt menar att testskaparnas vita självhat och omedvetna Asien-idealisering är orsaken till att asiater i snitt har högre IQ än vita? Och hur ska man med rasism-argumentet förklara att det finns skillnader i IQ mellan olika vita och olika svarta grupper? Än alla de svarta som har högt IQ: är de inga riktiga svarta, utan ”vita på insidan”, eftersom de klarar sig så bra i ”de vitas test”?

Hela den här debatten är totalt förvirrad. Både de som är fixerade vid att lyfta fram IQ-skillnader mellan etniska grupper, och de som är rädda för att erkänna att sådana skillnader finns, drivs av grumliga motiv. IQ-tester visar att det finns skillnader i intelligens mellan individer och på gruppnivå, men säger i sig ingenting om orsaken till eller betydelsen av skillnaderna, eller om hur lätta eller svåra de eventuellt är att avskaffa. Vill man till exempel förstå vilka faktorer som påverkar elevers skolframgång kan IQ-data självklart vara av betydelse, tillsammans med data om socioekonomisk status, allmänhälsa, familjekonstellationer, o.s.v. Men tänker man efter inser man att IQ-skillnader inte har det slags inbillade betydelse som skapar upphetsningen och tabut kring dem. 

För det första innebär skillnaderna ju ingalunda att alla svarta är lite dummare än alla vita, till exempel. De flesta som enligt testerna hör till den mindre intelligenta halvan av den vita gruppen är fortfarande mindre intelligenta än de som hör till den intelligentare halvan av den svarta gruppen. Vita med lågt IQ må försöka trösta sig med att den vita ”rasen” är intelligentare än den svarta, men de flesta svarta kommer ändå att vara mycket smartare än dessa vita själva. Statistik tillåter aldrig några direkta slutsatser om enskilda individer, men folk föreställer sig ändå ständigt att alla i gruppen på något märkligt sätt har del av drag som är särskilt vanliga inom den. Vem som helst förstår att kortväxta holländare inte innerst inne är litet långa i alla fall bara för att de råkar höra till världens längsta folk. Men när viljan till kollektiv självhävdelse och skuldbeläggande kommer med i spelet blir det självklara plötsligt omöjligt att förstå, och gör det nästan omöjlig att sakligt diskutera statistik om gruppskillnader, inte bara när det gäller IQ eller etniska grupper. Många som instinktivt avfärdar allt tal om IQ-skillnader mellan vita och svarta som rasism skulle säkert lika instinktivt vara benägna att tro på forskning som påstods visa att rasister har lägre IQ, eller olyckligare äktenskap, än andra. 

Det här är inte det enda problemet med IQ-diskussionen. Att man alls uppfattar det som ett hot mot jämlikheten att en grupps IQ i snitt är lägre än andras, betyder uppenbarligen att man, även om man inte vill medge det, anser individer med lägre IQ vara på något sätt sämre människor, som kanske i förlängningen inte borde ges samma rättigheter som andra. Om man inte i hemlighet själv tänkte såhär krypto-eugeniskt, skulle man inte ha några problem att medge att det finns IQ-skillnader på gruppnivå. Men just för att identifieringen av lågt IQ med ”sämre människa” uppenbarligen kommer så naturligt för så många, kan IQ-mätningar inte diskuteras som en rent vetenskaplig fråga. Fransmannen Alfred Binet som skapade det första moderna IQ-testet efter sekelskiftet 1900, tänkte inte så: han ville tvärtom identifiera barn med inlärningssvårigheter för att kunna ge dem specialundervisning som såg till deras särskilda behov. Men den mäktiga amerikanska eugenik-rörelsen tog genast ivrigt över testet för sina egna syften: här fanns ett skenbart vetenskapligt sätt att identifiera de ”svagsinta” som ansågs förstöra landet om de tilläts föröka sig. De svagsinta, tillsammans med ”asociala” element av andra slag, måste följaktligen interneras och tvångssteriliseras, vilket också skedde i massiv skala, och fullt lagligt. Amerikanernas exempel utgjorde Hitlers stora inspirationskälla, och det var inte heller judar utan utvecklingsstörda ”ariska” barn nazisterna gasade ihjäl först, alltså inte representanter för ”lägre stående raser”, utan ”livsodugliga” individer ur den egna. 

Tvångssteriliseringarna fortsatte som känt i USA, Sverige, Finland och många andra länder ännu decennier efter Hitlertysklands nederlag, och eugeniken lever fortfarande kvar. Aptiten på att göra sig av med ”livsodugliga” har idag tagit fosterdiagnostikens ”mjukare” form; ingen behöver mördas om offren aldrig fötts. Och i farstun står redan horder av forskare och frustar av upphetsning över utsikterna  som de nyaste vetenskapliga och teknologiska framstegen öppnar. Äntligen ska man på allvar få börja experimentera med att ”förbättra” folk, bland annat öka deras intelligens, genom genetisk och neurologisk manipulation. Den här mörka och hotfulla bakgrunden är inget argument för att förbjuda intelligensforskning eller förneka de fakta den lyckas fastställa. Däremot borde man på allvar fråga sig vad man har att sätta emot eugenikens frestelse. En strikt vetenskaplig inställning räcker ingen vart här; den är fullt förenlig med vilka förädlingsprojekt som helst. 

Eugeniken vill, vilket namn den än gömmer sig under, forma människor så att de motsvarar ett på förhand givet ideal. Ideallikhet är målet. Jämlikhet betecknar en helt annorlunda strävan – och är, där den finns, ett skydd mot eugenikens frestelse. Jämlikhet är ett i bred mening politiskt begrepp, men är i sin moderna form nära besläktat med det judiskt-kristna kärleksbudet. Jämlikhet är ingen abstrakt idé. Dess kärna är insikten att varje människa, oavsett hennes intelligensnivå eller andra socialt värderade eller stigmatiserade egenskaper, har ett liv att leva, och har rätt att leva, inte som andra tycker att hon borde, utan efter eget skön (så länge hon inte kränker andras rätt att leva sina liv efter sitt). Dessutom har hon rätt att säga sitt om hur samhällslivet hon delar med andra, och som hon både påverkas av och själv bidrar till, ska utvecklas. Är det hon säger dumt får man hoppas att andra protesterar, men det viktiga är att hon får säga det, att ingen i förväg tar sig rätten att bestämma att ”såna som hon” inte ska ha någon talan. Jämlikhetsprincipen låter  självklar för oss, men historiskt sett är det mycket sällan man ens försökt förverkliga den. Och också för oss är den självklar bara på pappret, vilket man ser så snart någon uttalar åsikter som misshagar den tongivande opinionen. Att denna opinion idag säger sig försvara varje människas frihet och jämlikhet minskar inte ivern att tysta alla misshagliga röster.

Tillbaka till IQ-testerna. Testerna mäter olika sidor av förmågan till abstrakt, logiskt-analytiskt tänkande. Det är en central mänsklig förmåga, också i högst praktiska sammanhang, och att IQ korrelerar starkt med samhällelig framgång – med skolbetyg, senare utbildningsnivå, placering i arbetslivet och inkomstnivå – är inget att förvånas över. De sidor av vår intelligens IQ-tester mäter är ju, på det hela taget, just de som vi ivrigast försöker lära ut, eller förädla, i våra utbildningsinrättningar, och som premieras i vårt byråkratiskt organiserade, prestationsinriktade arbetsliv. Däremot är IQ inget mått alls på mellanmänsklig och moralisk förståelse eller, vilket är en sida av samma sak, på god självförståelse. En människas IQ säger inget om hur mycket eller litet hon har av mod, vidsynthet och omtanke, av öppenhet och ärlighet mot andra och sig själv eller av självständighet i förhållande till det omgivande samhällets fördomar. Psykopater kan ha högt IQ, och mycket intelligenta människor kan förhålla sig fullständigt tanklöst och destruktivt till livets viktigaste frågor, privat och politiskt. Eugenik-rörelsens historia är ett instruktivt exempel. Dess ideologiska arkitekter, liksom många i dåtidens tongivande, respektabla opinion som stödde den, var säkert högintelligenta, men vad de skapade och försvarade var något av det mest ondskefulla och förvirrade historien känner.

Strävan till jämlikhet som förhållningssätt, som anda – och utan andan blir all jämlikhetslagstiftning bara död bokstav – handlar om att bemöta varje människa och medborgare med öppet sinne och ansikte mot ansikte, utan vare sig nedlåtenhet eller servilitet. Att den man har att göra med är intelligentare eller mindre intelligent än man själv, eller mer eller mindre olik en själv på andra sätt, förändrar ingenting väsentligt i uppgiften, även om de specifika konflikter och förståelsesvårigheter som uppstår naturligtvis växlar beroende på människa och situation. Ett IQ-test ger inget mått på en människas förmåga eller vilja att förhålla sig som en jämlike. Politiskt sett anförs eller uppfattas IQ-skillnader som en antydan om, eller ett bevis för, något de aldrig kan bevisa: jämlikhetens omöjlighet. Det enda som därmed bevisas är att de som anför, eller är rädda för att erkänna, skillnaderna, själva inte vill veta av jämlikhetens utmaning. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.