Nordens Woodstock fyller 50

av Tomas Jansson

Ruisrock firar med en gedigen jubileumsbok. Efter nedläggningshot kring millennieskiftet har festivalen gått från klarhet till klarhet med den elektroniska musiken som dragplåster. Tomas Jansson, med 38 festivalbesök under bältet, läser med nostalgins glasögon.

Ruisrock är Åbofestivalen som föddes och växte upp i en tid som 2000-talets rockgeneration inte kan föreställa sig. Finlands största rockfestival som hunnit överleva katastrofer och nedläggningshot, med landets mest mytomspunna scen: Strandscenen där Sverigebåtarna glider förbi.

På vägen till sina 50 år har festivalens karaktär och profil förändrats många gånger. Den har påverkats av samhället omkring, av vad en mellanstor festivals ekonomiska muskler räcker till för, och trots 38 Ruisrockbesök känns dagens festival inte längre som min. Men jag kommer ändå att fortsätta besöka den.

Mera om det senare.

Det blev inget 50-årsjubileum för världens näst äldsta rockfestival, men nog en jubileumsbok –  400 sidor unik finländsk rockhistoria.

Kulturjournalisterna Jukka Kittiläs­ och Jaakko Mikkolas bok är kronologiskt uppbyggd, inramad av anekdoter och personliga minnen från festivalområdet och efterfester i Åbo, men också med stora doser kontext, kulturhistoria och kommunalpolitik och världshändelser och rockfestivalkonceptets utveckling, och tiotals artisters minnen som vävs in i berättelsen.

Om 25-års boken från 1995 var anekdotdriven, späckad med fotografier och enskilda minnesbilder, är den här jubileumsboken textdriven och analytisk. Jag saknar visserligen mera bilder, men trivs med att man förhåller sig så seriöst till sitt ämne. Och det analytiska blir speciellt intressant när man kommer till stora nyckelhändelser.

Som att knappast någon annan festival varit nedläggningshotad så många gånger som Ruisrock.

Unikt festivalområde

Allting började med att en grupp unga krävde att ”populärmusik” skulle synas under Åbo Musikfestspel, som hade grundats 1960 med enbart klassisk musik på menyn. Hösten 1969 var en kommitté (!) inne på samma linje, och i augusti 1970 var det dags för den första ”Turku International Pop ja Rock Festivaalit” där en endagsbiljett kostade futtiga 6 mark – 9 euro i dagens pengar.

För både finländska och europeiska förhållanden var Ruisrock då något alldeles speciellt, det var  sensationellt att kunna stiga in i en värld så långt från vardagens byråkratiska strikta Kekkonen-Finland där rockalternativen var få. Istället för rockfestivaler handlade det om … tja, dansbanor på landsbygden.

Premiäråret blev lyckat, och 1971 var Ruisrock Europas sannolikt största festival som kunde locka många av den tidens bästa band till Åbo – även om Rolling Stones per brev tackat nej eftersom ”Mick Jagger firar semester”, och fast man själv tackade nej till Pink Floyd som erbjöd en spelning för futtiga 500 pund (knappa 10 000 euro i dagens pengar).

Själv har jag hunnit med 38 Ruis­rock sedan jag kände mig tillräckligt gammal för en rockfestival, som 15-åring 1977. Ibland har det varit tråkigt, ibland har allt regnat bort, ibland har publiken varit så liten att den hade rymts in i en rockklubb – söndagen 1988 då det fanns 750 (!) personer i publiken istället för 2010-talets 35 000, omöjligt att föreställa sig om man inte var där. Men som Åbobo var det alltid speciellt att bli en del av den stora rockvärlden och uppleva hur festivalpubliken för ett veckoslut förvandlade ens hemstad till en stor fest.

Speciell är också cykelturen eller promenaden ut till festivalområdet längs Runsalas stränder – Via Dolorosa i folkmun – då man sakta närmar sig festivalområdets larm och allt ännu är möjligt. Eller det oslagbart vackra festivalområdet, som dessutom är tillräckligt stort för att man ska kunna flanera och hitta platser att dra efter andan utan att musik från flera scener krockar i ens huvud.

Och Strandscenen som av många klassas som landets mest legendariska scen. Finländska artister har skrivit låtar om den, många har stannat upp när Sverigebåtar seglat förbi så nära att det känns som om man kunde röra vid dem – som Aerosmiths Steven Tyler som mitt i låten ”Amazing” kom av sig och ropade ”That’s fucking amazing!”.

Kossu vid ingången

Sedan mitt första år har festivalen förändrats många gånger, och skulle någon på 1980-talet eller senare född Ruisrock-vän flyttas med en tidsmaskin till just 77, skulle den tro att någon skämtar med en.

1977 fanns ännu ett högt stängsel mellan scenen och publiken, som tvingades hänga tiotals meter från banden – vilket förstås fick våghalsiga att år efter år riva ner stängslet.

Då fanns det bara en scen, och mellan varje konsert fick man därför vänta i minst en halv timme på nästa band, på ett område som inte erbjöd annat pausprogram än typ korvförsäljning. Festivalen fick mellanölsrättigheter först 1989, alltså tömde folk sin Koskenkorva utanför ingången vilket ledde till att det aldrig varit så mycket fylla och småbråk som när alkoholförsäljningen var förbjuden.

Då försökte man också på de mest fantasifulla sätt smuggla in alkohol, och historierna om både lyckade och misslyckade äventyr var många. Den jag minns bäst handlar om gänget som grävde ner sin sprit på området innan festivalbygget kom igång, och sedan febrilt försökte lokalisera skattkammaren medan festivalen pågick.

Ett stort oförklarligt minus långt in på 80-talet var att musiken skulle sluta senast klockan 21. Inte en enda artist fick spela omgiven av den magiska sommarnatten.

Där gick man miste om mycket, och själv fick jag många av festivalveckoslutets intensivaste rockupplevelser serverade av Åbos då så aktiva klubbkretsar. Det bjöds på mycket nordiskt då – Imperiet, Pink Champagne, Can Can, Sielun Veljet, ofta var det slutsålt på Kåren och just en sådan stämning som man ofta saknade under Ruisrocks dagsljus-konserter.

Möten med artister

Ändå bjöd festivalen tidigt på många oförglömliga stunder. U2:s Finlandspremiär 1982. The Clash som 1979 spelade in legendariska London Calling i USA, men på några dagars varsel tackade ja till en enda spelning efter att Johnny Winter inhiberat – en spelning som en viss Ismo­ Alanko­ lyssnade på inlåst i polisens festivalhäkte. De som var på plats 1971 minns The Kinks, finska rockpersonligheter som Juha Torvinen, Pate Mustajärvi och Pelle­ Miljoona­ berättar alla i boken om Detroit-­garagerockarna MC5:s explosiva gig 1972.

Personligen är jag glad över att ha varit med redan på 80-talet, även om festivalmiljön då var så restriktiv och tråkig jämfört med idag. Men tiden var en annan också i andra avseenden. Det var mindre industri kring rockturnéerna, alla viktiga band bjöd på presskonferenser, det var lättare att komma nära artisterna.

Annars hade jag heller aldrig fått möta min stora rockkärlek U2.

Det var bandets turnéavslutning inför inspelningen av War-skivan, en spelning som hör till det absolut mest känsloladdade jag någonsin sett på Runsala. Det var som om Bono höll på att explodera av längtan efter att erövra världen, och jag bara visste att jag måste få en pratstund med honom.

Fast jag inte ens hade någon festivalackreditering lyckades jag mot alla odds ta mig backstage under extra­numren, desperat gjorde jag det mest förbjudna och gensköt Bono när han kom ner från scenen, hann växla några ord innan ordningsmännen kom emellan, Bono förklarade att man genast efter en konsert går på för höga varv men om jag väntar en halv timme kan vi snacka. Vilket vi sedan också gjorde, två 20+are som båda trodde på rockmusikens kraft.

Året därpå satt jag och ett par vänner backstage tillsammans med svenska Dag Vag, som oväntat avslöjade att man nyss hade gjort sin sista spelning. Sedan tvingade de någon att trolla fram en flaska whisky – mer eller mindre omöjligt en söndag kväll i Finland på den tiden – och någonstans har jag fortfarande en c-kassett med 60 minuter väldigt konstigt snack.

Och om en Bob Dylan använde sig av alla spiontrick för att inte­ bli upptäckt på stan, har många andra tagit det coolare. Pet Shop Boys hängde på Kåren efter sin spelning och Pharrell Williams åt vid åstrandens Tintå. När Simple Minds var i stan cyklade jag på kvällen till hotellet där bandet skulle bo, kände igen gitarristen Charlie Burchill i hotellbaren, tog mig mod att gå fram till honom, presenterade mig som ett mångårigt fan och snackade sedan hur länge som helst om spelningen och om Åbo och Runsala och spelningar jag tidigare sett med dem.

Det var speciellt, att kunna göra sådant på sin hemmaplan.

Nirvana-trängsel

Men så var det alla nedläggningshot.

Ruisrock-sagan höll faktiskt på att ta slut redan 1971, efter jättefestivalen som bara under lördagen sägs ha lockat alla tiders rekordsiffra 50 000. Ingen var förberedd på en sådan publikrusch, vilket ledde till kaos som gav festivalmotståndare argument för att ”lägga ner skiten”. Våren 1972 hann stadsfullmäktige redan rösta för en nedläggning, men det blev ett Ruisrock i alla fall även om tredagarsfesten för ett decennium krymptes till en endags-happening.

Eller 1980, när Ruisrock avslutades med Nordens våldsammaste festivalupplopp.

Då hade både The Jam och Eppu Normaali via olika agenter bokats som festivalens sista band – då fanns det prestige i att spela sist. Det slutade med att Eput efter Jams spelning bara lyckades ta sig upp på scenen för att buga, inget mer än så, vilket fick publiken att löpa amok och erövra scenen där man bland annat skuffade det av ABBA lånade PA-systemet ner på stranden. 40 människor skadades och de materiella skadorna var jättelika.

Svenska Thomas Johansson, som skrivit kontrakten med de utländska artisterna, fick skulden för strulet, och jag minns hur en upprörd man bakom mig i publiken ville ställa boven till svars och skrek ”Tomas Jansson­ lavalle”.

1992 kunde det ha blivit slut när Nirvana jagade fram Finlands festivalhistorias farligaste spelning.

Vi var 25 000 på plats, och redan nio minuter in i spelningen var publiken så vild att bandet tog en paus, Krist Novoselic bad publiken backa, och Kurt Cobain konstaterade att ”om någon dör kommer jag att känna mig riktigt skyldig, so don’t die, okay!”

Dåtidens Ruisrockbas Rainer Koski­ berättade senare hur han skräckfyllt hade följt med spelningen och insett att folk kunde ha klämts sönder och samman i publikhavet, utan att någon hade kunnat ingripa.

Lyckligtvis var det sol och sanden hård under fötterna. Åtta år senare var det gyttjigt och halt när Pearl Jam jagade fram ett liknande publiktryck i danska Roskilde, med följden att nio människor dog.

Ny guldålder

År 2000 var det ekonomiska bekymmer som höll på att fälla den då ännu kommunalt arrangerade festivalen.

Under 1990-talet hade Ruisrock satsat på enskilda meganamn som dragplåster, samtidigt som de stora namnens gage rusade i höjden­ i takt med att rockfestivalindustrin expanderade i Mellaneuropa. Ibland var resultatet sensationellt bra, ibland drog man på sig miljonförluster, och efter katastrofåret 2000 då dragplåstren Lou Reed och Oasis inte bara gjorde oengagerade spelningar men dessutom inte lockade tillräckligt med publik, fick Åbo stad nog och bestämde sig för att låta en kommersiell aktör ta över.

Då förhandlingarna drog ut på tiden var det nära att festivalen hade lagts ner eller åtminstone tvingats till mellanår. Men till slut tog Tavastia-bossen Juhani Merimaa och hans firma på kort varsel över, lät till en början inhemska namn få huvudrollen, och publiken gav tummen upp. Första året räknade man med 10 000 åskådare, men 40 000 kom. Slutsålt.

Så inleddes Ruisrocks vandring mot en ny guldålder.

Samtidigt, och det gräver Ruisrock-boken djupt i, har festivalens musikaliska utbud ändrats radikalt. Merimaa var länge noga med att ge indierocken ordentligt med utrymme, men småningom tog den elektroniska musiken över.

Annorlunda, men unikt

I och med det är Ruisrock inte längre min festival. Men trots det, och trots att det är danska Roskilde som alltid varit min rockfestivalfavorit, återvänder jag ändå gång på gång till festivalområdet på Runsala där rockhistoria finns liksom inristad i miljön. Och när 35 000 människor som bestämt sig för att det här är årets höjdpunkt träffas, med fest och dans och allsång, då kan det liksom inte bli helt fel.

Det är där också boken slutar, vid resan till en alldeles speciell egen värld som byggts upp för några dagar och sedan aldrig mera finns. Drömmen om Rockfestivalen som lika mycket som stora musikaliska upplevelser handlar om gemenskap. Att tillsammans med tiotusentals andra kunna sjunga med i en refräng, dansa omgiven av varma kroppar som älskar samma musik, som andas samma känslor.

”Och så reser sig Strandscenen ännu en gång, och samlar tiotusentals till möten som leder till nya berättelser, sanningar och myter”.

Tio av olika orsaker (för mig) minnesvärda spelningar, i kronologisk ordning:

The Clash (1979), The Jam (1980), U2 (1982), The Cure (1985), The Waterboys (1989), Midnight Oil (1990), Nirvana (1992), hela det fantastiska året 1996 (Neil Young & Crazy Horse, Pulp, Blur, Rage Against the Machine, Red Hot Chili Peppers, Grant Lee Buffalo, Kent för första gången i Finland…), Florence & the Machine (2010), Editors (2013).

Dessutom finns det förstås en mängd gigs som p.g.a. överväldigande allsång och publikstämning stannat i minnet – som de med PMMP, Veronica­ Maggio, Ultra Bra och (ja, faktiskt) Bryan Adams. Den listan kunde göras väldigt väldigt lång.

Foto ur boken.

Jukka Kittilä, Jaakko Mikkola:
Ruisrock 1970–2020, tarinat, totuudet, myytit.
Johnny Kniga, 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.