Ars longa

av Lisen Sundqvist

För några dagar sedan inledde jag mitt andra år som konststuderande. Räknade också ut att det är min 23:e höstliga skolstart. De flesta av mina medstuderande har inte ens fyllt 23 men en stor del av behållningen med att träda in i yrkeshögskolesystemet är att man får en möjlighet att umgås och tala med yngre människor mer än i vanliga fall.

Jag har hunnit hänga på ett par webinarier med gästföreläsare de senaste dagarna och att höra vad som händer inom forskningen vid olika läroinrättningar ger en ett mer vidgat perspektiv. En liten högskola gör klokt i att öppna upp för influenser utifrån, annars har man ett intellektuellt och konstnärligt inkok som snabbt bränns vid. Det behöver man inga studiepoäng för att förstå.

För tillfället pågår ett forskningsprojekt kallat Yli vaaran vuosien / Att övervinna farans år (ni som i tanken börjar röra er i politiskt-historiska sfärer och närmar er andra halvan av 1940-talet: glöm det), där man dels funderar på utbildningsmiljöer, hur konstnärligt arbete kan översättas i studier (evalueras) och hur bildkonstnärens arbete förändrats och förändras bland annat genom digitalisering, AI och ibruktagandet av nya tekniker och material. 

Men som föreläsaren Panu Pajula konstaterade: samtidigt som man fotograferat digitalt i flera decennier är det fortfarande printade bilder som hängs upp och (ibland) säljs på utställningarna, det är inte pixlar som byter ägare. Vilket har lett till ganska prosaiska frågeställningar om hur stora serier som kan produceras innan det som byter ägare slutar vara konst och blir en bruksbild? Ska man deleta originalen?

Och där performans- och konceptuell konst, videokonst och -installationer i stor utsträckning varit i fokus under en rätt lång period finner man plötsligt att unga, blivande konstnärer åter söker sig mot måleriet. Möjligen en längtan efter konkreti och en mer hantverksmässig apekt av det konstnärliga arbetet, något som också syns i det uppsving för textilkonsten som vi fått uppleva under senare år.

För en lätt bedagad folklorist, kultur- och litteraturvetare är det hälsosamt att slängas in i nya sammanhang, orientera sig bland de diskurser, teorier och paradigm som präglar ett helt annat fält än vad man är van vid att röra sig på. 

Å andra sidan är mycket sig likt: folk lever på arbetsstipendier, mindre understöd och arbetar med annat för att hålla sig flytande ekonomiskt, en betingelse som är konstant på kulturfältet, oberoende av digitalisering, pandemier eller nya arbetsmodeller.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.