Johannes Ekholms Planet Fun Fun är en bok som det är svårt att få grepp om på ett tillfredsställande sätt. Den är fylld med innehåll som författaren vill få på pränt, som hela tiden tycks streta mot romanens ramar på ett sätt som irriterar till och med honom själv. När han tar till medvetet klumpiga stildrag för att kasta dem i ansiktet på läsaren som metafiktivt koketterande med sin egen intelligens blir det irriterande, men när samhällssatiren träffar rätt väcker den oväntade sadistiska gapskratt som också lämnar en klump av is i maggropen.
Till utformningen är Planet Fun Fun en klar hommage till ett av 2010-talets kultverk: Mark Z: Danielewskis House of Leaves vars existentiella horror och själasmärta också jag en gång njutit av i stora drag. Precis som Danielewski leker Ekholm med transkribering av olika medieformer, vilket han också gjorde i sin senaste bok. Hoppen mellan intervju-inbandningar, tidningsklipp och ”situationsbilder” skrivna i en mer klassisk romanform fungerar väl när de fungerar: antydningarna om opålitliga narrativ blir långsamt allt starkare och gör sitt för att bibehålla den kvävande paranoia som omgärdar historien. I längden blir det kanske lite onödigt svårt att, i kombination med det expanderade karaktärsgalleriet, hålla reda på alla trådar. Men så ger Planet Fun Fun också lite intrycket av att vara skriven enligt Raymond Chandlers gamla recept på hårdkokta deckare: den onödigt komplicerade och i grund och botten lite poänglösa handlingen är irrelevant, den är främst en ursäkt för att förmedla en känsla, en stämning. Skapa ett slags poesi. Det är en attityd som också hyllats i ett annat kultverk: Bröderna Coen-filmen The Big Lebowski, och den fungerar rätt så bra här också fast stämningen som målas upp är mer än några valörer dystrare.
Romanen är, eller var avsedd att vara, en hyperaktuell samtidsskildring vars sidor är beströdda med bara något år färska referenser till online-kultur, varumärken, trender och liknande. Men dess utgivnings timing, precis innan coronapandemins totala och i rättvisans namn helt oväntade paradigmskifte, skapar en paradoxal effekt. Vissa ämnen och fenomen som Ekholm beskriver är fortfarande lika brännande aktuella som någonsin, kanske ännu mer. Andra känns förunderligt daterade, som från en annan livstid.
Mot slutet, då Ekholm försöker dra ihop trådarna, antar boken nästan formen av ett slags nihilistiskt manifest. Även om ingen av de olika förhållningssätt som dialektiskt brottas med varandra i den sista, spända dialogen direkt attraherar mig rakt av så är den diskussion om konsten, moralen och dessas plats i nyliberalismen en fascinerande diskussion som jag gärna följer med. De direkta försvenskade Blade Runner-citaten skulle jag personligen kanske ha kunnat vara utan, men så har jag också själv just nu en mer djupgående fascination för den dystopi som skildras i Paul Verhoevens Starship Troopers.
Johannes Ekholm:Planet Fun Fun.
Förlaget, 2020.
