Groteskt burleskeri om maktspel, hästar och hårdrock

av Janne Wass

“Jag är inte säker på vad jag just sett, men jag gillade det!” Det var min omedelbara tanke efter att ha sett Aurinkoteatteris uppsättning Tätiratsastajat på Teaterhuset Universum i Helsingfors. Föreställningen är en fristående fortsättning på Sanna Hietalas (manus & regi) Saalistajat från 2017. Saalistajat utforskade marginalisering och medberoende genom att fokusera på en dysfunktionell familj i Karleby. Den svarta satiren uppmärksammades för sitt grepp att presentera föreställningen som en naturdokumentär, med 14-åriga Pamela Kåla (Paul Holländer) som Österbottens egen David Attenborough

Pamela är tillbaka i Tätiratsastajat, liksom även hennes förälskelse Jarno (Wilhelm Grotenfelt), den tafatta sonen i familjen, nu moderslös, nersupen och helt och hållet beroende av Pamelas äldre bror, heavyrockaren Håkki (Nora Raikamo)

Fokus i Tätiratsastajat är ändå på den odynamiska duon Benita Stjärnfall (Milla Kangas) och hennes bästa vän och kollega Helena (Niklas Häggblom). Laura Kytölä skriver i sin recension i Helsingin Sanomat att föreställningen “utforskar kvinnohat”, men det är en alldeles för snäv stämpel på den här uppsättningen, som spretar åt otaliga håll. Kärnan är ändå det problematiska symbiosförhållandet mellan Benita, en föredetting till lokal ridstjärna, numera förbittrad demontränare på stallet där pjäsen utspelar sig, och Helena, stallets “modersfigur”, som använder sin omsorg om den trasiga Benita som makt- och kontrollmedel. 

Konstellationen knakar i fogarna då Pamela, nu i gymnasieålder, börjar ta ridlektioner, och männen i hennes släptåg gör entré i detta kvinnodominerade ekosystem. Kvinnojägaren och mansplainaren Håkki flirtar med de äldre kvinnorna medan han försöker fixa ett ligg åt Jarno, som storbölande och hjälplös tillbringar största delen av pjäsen halvnaken inlåst på toaletten. 

Det är högljutt, ställvis skrikigt (jag tycker speciellt synd om Milla Kangas stämband), politiskt inkorrekt, texttungt och ställvis kaotiskt. Teman som kryper fram under den galghumoristiska satiren är tunga: missbruk, sexuellt utnyttjande, mentala problem, psykologisk manipulation, maktutövande, ensamhet, etc. Men den burleska och karikerade formen gör att publiken skrattar högt mitt i all misär. Och trots allt känns föreställningen: i all sin uppskruvade karnevalism tar den i frågor som ibland bara vågar viskas om i offentligheten. Som Christel Pettersson skrev om Saalistajat på Svenska Yle: “parodier drivna till sin spets […] kan förvandlas till något subtilt”. 

Det tajta dramat ramlar tyvärr isär i andra akten, dels på grund av lite för många och långa (visserligen festliga) musiknummer och en känsla av att Hietala inte riktigt vet vart hon vill komma med karaktärernas dramatiska kurvor. Den rent fysiska ansträngningen som ensemblen går igenom tar också ut sin rätt, vilket inte minst märks i det avslutande slagsmålet (som för övrigt hade vunnit på en koreografs medverkan). Och då både karaktärer och skådespelare utmattade faller ihop i en hög på slutet, känns det som om också manusförfattaren skulle ha gett upp; äh, vi sätter punkt nu och avslutar med en sång. Men att andra akten dramaturgiskt kränger betänkligt ändrar inte på det faktum att det fortfarande är mycket njutbar teater. 

Av rollprestationerna är det orättvist att lyfta upp någon framför en annan, men visst stjäl Nora Raikamo showen med sin nedtonat fulländade tolkning av den i grunden misogyna men ändå sympatiska rock-wannaben. Det är kanske Hietalas magi: trots att de flesta karaktärerna är hopplöst jobbiga och osympatiska, framställs de med en djup värme som gör att publiken bryr sig om deras öden. Synd bara att dessa öden blir så luddiga på slutet. 

En eloge måste också gå till Heini Maaranen, som designat och tillverkat den sjätte karaktären i föreställningen, den förbluffande realistiska hästen Pimu. 

Som en fotnot kan det konstateras att det i eftersvallet av diskussionen om föreställningen Kaikki äidistäni på Nationalteatern är intressant att se hur friskt och oproblematiserat det leks med könsroller, stereotypier och karikatyrer i Aurinkoteatteris uppsättning. Trots att mycket här handlar om just män och kvinnor, är det centrala att alla karaktärer i första hand framställs som människor, i all sin nakna, nedbrutna, fula och alldeles magnifika prakt. 

Foto: Ada Halonen

Aurinkoteatteri: Tätiratsastajat. Manus & regi: Sanna Hietala. I rollerna: Milla Kangas, Niklas Häggblom, Paul Holländer, Nora Raikamo, Wilhelm Grotenfelt. Röstroller: Leea Klemola, Elina Hietala, Åsa Nybo. Scenografi & hästtillverkning: Heini Maaranen. Dräkter: Noora Salmi. Ljus: Ada Halonen. Ljud & musik: Antti Ikonen. Spelas på Universum till 24.10. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.