Lilla teaterns avskalade uppsättning Män kan inte våldtas tar fasta på de tidstypiska miljöerna i Märta Tikkanens bok men ställer också frågor om samhällsproblem som vi fortfarande dras med.
Våld drabbar en alltid på djupet. Det må sedan vara sexuella övergrepp eller annat fysiskt våld. Att bli offer för det förstummar och förändrar. Upplevelsen kan föra med sig ny, ihärdig skräck eller hämndbegär. Eller båda, som i Märta Tikkanens ikoniska roman Män kan inte våldtas från 1975 som nu är aktuell på Lilla Teatern i en nästan minimalistisk tolkning.
Fonden, en enkel trävägg, har skuffats fram mot rampen så att den lämnar ett smalt område utan djup för skådespelarna att agera på. Där står de eller sitter i rad som på en bricka och berättar historien om biblioteksbiträdet Tova Randers, som en kväll går till Vanha Maestro för att äta en biff 40-årsdagen till ära. Hon hamnar i händerna på en man som inte kan godta ett nej, en man som binder fast henne i sängen och piskar henne. En våldtäktsman, helt enkelt.
Denna händelse blir upptakten till Tova Randers’ mångfacetterade funderingar över hur hon skulle kunna hämnas. Dessa tankar får henne att gå igenom hela sitt 40-åriga liv och alla sina relationer med män. Hennes lösning blir att hon måste våldta våldtäktsmannen.
Lillans uppsättning är avskalad, nästan anspråkslös. Med lite lättsam musik och till och med några danssteg hålls stämningen godmodig. Den svenska regissören Sara Giese har i sin tolkning bevarat tidsåldern och miljöerna från romanen. Med farkkukläder och några tidstypiska föremål, såsom den gröna trådtelefonen, förflyttas vi på ett skissartat sätt 45 år tillbaka i tiden. Det tidstypiska är mera en krydda i rätten – själva problemet som skildras kvarstår.
Tikkanens berättelse är ytterst vardaglig. Personerna hon skildrar är inte svartvita utan högst vanliga, tafatta mänskor. Genom att på scenen återge allt så enkelt och med små medel lyfts själva innehållet, de svåra frågeställningarna, fram. Publiken tillåts inte kasta sig in i ett dramatiskt händelseförlopp utan att ständigt stöta ihop med den bekanta vardagen. Samtidigt gör greppet det lätt för åskådaren att distansera sig. Det hade varit bra om tolkningen på något ställe, på något sätt, hade öppnat upp de emotionella djup som lurar bakom enkla skeenden. Nästan i förbifarten får vi till exempel höra att Tova Randers är uppvuxen i Helsingfors och känner dess gator och gårdar som sina egna fickor och att hon aldrig varit rädd där förut. Efter våldtäkten är hon ständigt fylld av skräck, ständigt på sin vakt. Mina tankar far iväg till skolskjutningsoffren som inte kan studera, inte kan koncentrera sig och som ständigt är rädda, långt, långt efter det de upplevt. Vilka långa skuggor våldet kastar.
Giese låter skådespelarna markera eller berätta om de olika roller de har tilldelats. Det är dock bara huvudpersonen som blir ett helgjutet porträtt och Minttu Mustakallio gör henne fräscht och chosefritt. Robert Kock har flera olika roller, och tolkar också Martti Wester, gärningsmannen som ska få sin hämnd. Joakim Wigelius spelar Tovas ljumma älskare B och Alexander Wendelin och Ulriikka Heikinheimo gör olika små roller naturligt. Det är Pia Runnakko som vid sidan om några mindre roller får tolka eller snarare markera Tovas ex-man, Jon Randers, mannen som fortfarande spökar i allt Tova gör.
Själva våldtäktsscenen, där Wester våldtas, är en av de få där skådespelarna delvis blottlägger en emotionell sida. Samtidigt lurar självironin och det komiska i situationen hela tiden bakom gestaltningen. Män kan inte våldtas – inte av kvinnor – de kan bara straffas, konstateras det.
Romanen Män kan inte våldtas kom ut i ett Finland som inte alls var redo för dylika spekulationer och sådan kritik av könsroller. I Sverige fick Märta Tikkanen mera förståelse för romanen, som var före sin tid. Med tiden och genom att man lyft katten på bordet har ”paragraferna” boken tar upp faktiskt skrivits om (om än långsamt). Tova Randers hävdar i romanen att det inte räcker med att ändra på lagen: “tankarna skall vändas oppochner och tänkas om från början, annorlunda”. Det kräver fortfarande en hel del av oss alla. I slutet av pjäsen konstateras det från scenen: ”Upproret har börjat”. Och det är som att författaren redan för 45 år sedan visste att det här kommer att kräva oceaner av tid, för det hon egentligen efterlyser är ett jämlikt, icke-våldsamt samhälle.
Lilla Teatern: Män kan inte våldtas. Baserar sig på Märta Tikkanens roman Män kan inte våldtas. Regi: Sara Giese. Dramatisering: Lo Kauppi, Sara Giese. Scenografi och kostym: Sven Haraldsson. Musik: Robert Kock. Koreografi: Ulriikka Heikinheimo. Ljusdesign: Ville Aaltonen. Ljudteknik: Niklas Lundström. I rollerna: Minttu Mustakallio, Ulriikka Heikinheimo, Robert Kock, Pia Runnakko, Alexander Wendelin, Joachim Wegelius.
