Den spända bågen

av Janna Thorström

Då rädslan första gången grep tag i mig blev jag förvånad. Hade inte räknat med den. Fastän jag hade läst om coronaviruset hade det inte då ännu anlänt till San Pancho. Spanien och Italien med sina höga dödssiffror kändes oändligt långt borta från den lilla mexikanska strandbyn med sina långsamma dagar. Plötsligt vaknade jag till. Såg små virusgubbar som färdades med nya gäster till stället vi bodde på. Färdades från smittohärdar och landade just där i vårt kök som vi använde gemensamt med alla andra gäster på det bed & breakfast vi bodde på. Samtidigt förflyttades jag i tanken tillbaka till en tid i Australien för nästan tjugo år sedan då jag en dag slogs av hur otroligt rädd för döden jag var, hur lamslagen jag blev av tanken på att dö av en muskelsjukdom.

Under det följande året i Australien började jag läsa om döden, tänka på döden och göra övningar förknippade med den. Jag läste den tibetanska dödsboken och lade åt sidan en dag i månaden till en personlig dödsdag. En dag blev vigd till att bara fundera på vad det verkligen betydde att dö. Efter många månader insåg jag att det inte spelade så stor roll vad jag möjligtvis dog av, utan det viktigaste var att lära mig att leva så att jag inte kände att mycket blev osagt och oupplevt, begravt under onödiga arbetsuppgifter eller vänskapsförhållanden som hade tappat sin relevans. Mina dödsdagar började handla mer om vad jag ville förändra i min vardag än hur döden möjligtvis skulle se ut eller kännas då den anlände. Här stod jag nu tjugo år senare i en by som på många sätt påminde om det australiensiska Byron Bay jag då bodde i och insåg att rädslan för att dö var här igen. Varför hade den återvänt?

De flesta turister lämnade byn. Reste hem. Gatorna började tömmas. Kindpussar och kramar föll bort. Folk hojtade ”hola!” till varandra från andra sidan vägen. Varje dag hittade jag fler och fler oroliga mejl från familjemedlemmar och vänner. Ibland skrev min syster flera gånger om dagen. Medan de flesta andra reste hem bestämde jag och  mitt resesällskap Jenna oss för att stanna. Inte resa hem via New York med vår returbiljett. Inte resa hem mitt i den vilda rushen via flygfält fulla med folk. Inte låta oss bli förda av hysterin, utan vänta. Vi flyttade till en egen liten bostad med kök och innergård i miniatyr. Där vandrade vi omkring, mer eller mindre avklädda i hettan och hittade långsamt en gemensam lunk.

En stortånagel började trilskas i värmen och blev till slut bortdragen på sjukhus. Den tomma avsatsen där nageln legat blev inflammerad och snart spred sig det ilskna och röda till de två närliggande tårna. Om morgnarna synade jag med skräckblandad nyfikenhet i vilket stadie förfallet var. Kroppsdelar som var en del av mig, men ändå inte längre, då de föll av. Till slut trillade fem tånaglar av. Och jag kände att de hade något att berätta mig.

Plötsligt visade sig vår samtid som en underlig spänd båge där cirkelns beståndsdelar fanns – men inte tillämpades. I den mexikanska byn, långt borta från restriktioner och stängda skolor hemma i Finland kändes det som om coronan i sig inte var det största problemet utan rädslan som den hade frammanat. Det kändes som om viruset blottade en obehandlad kollektiv rädsla för döden. Och plötsligt var den där uppe på ytan – synlig inför alla – istället för att vandra dold fram och tillbaka till kontoret, teatern eller simhallen. Den visade sig via hur vi befattade oss med det osynliga viruset som strök kring knutarna. Den undre bågen av cirkeln som tyst och stillsamt hela tiden flöt fram där under hade blivit bortglömd. Vi ville bara leva i den övre halvan och hade glömt döden och det som den förkroppsligade och innefattade.

Mina tår berättade varje dag för mig om förfallet, om det som förändrades. De berättade för mig om celler som bröts ner och kroppsdelar som inte längre hade någon funktion. De berättade för mig om hur viktigt det var att vara i kontakt med allt detta som förvandlades. Att komma ihåg att uppdatera mitt förhållande till denna underliga tvåarmade och tvåbenta kropp som jag hade fått. Allt medan den åldrades.

Byn tystnade och stängde sina gränser. På morgnarna vaknade vi inte längre till trafikbrus eller högljudd mexikansk musik utan till fågelkvitter. Ibland var det så tyst att det kändes som om jag inte längre kunde vara i Mexiko. Som om allt det jag förknippade med landet hade blivit bortsopat och lämnat kvar en tyst sovande by med tomma gator där polis och militär patrullerade.

Rädslan försvann långsamt ner i de morgonskrynkliga lakanen som mina tår uppenbarade sig från och ner i rutmönstret på gatan utanför vår bostad. Försvann ner i de enstaka delade skratten, fågelkvittret och de stora mängder myggor som anlände då hettan steg till nya oanade höjder. Det okomplicerade i att sätta min ena fot framför den andra då jag var ute och gick och i att låta papayan smälta långsamt i munnen så att det mjuka orange fruktköttet spred sig ända ner till tårna. Gick det att översätta detta och läsa längre in? Längre in i märgen? Längre in i pausen?

Byn öppnade omsider sina gränser och det var dags att att packa våra väskor och åka hem. Det var både med saknad och sorg som jag satt i taxin på väg till flygfältet. Satt och tänkte på hur polariseringen ute i samhället hade vuxit under coronakrisen och hur ”vi” som skötte det bra i Finland och ”de” som skötte det dåligt i Sverige bara var ett exempel på ett nytt polaritetspar. De var många. Tänkte på hur en oförmåga att inkludera hela cirkelns innehåll som en förlängning just ledde till polarisering – och hur att bli vän med förfallet, med sin egen dödlighet var ett möjligt motgift. Jag log medan vi körde förbi den sista stora dungen med enorma träd innan vi närmade oss Puerto Vallarta och den underliga färden hem via tomma och så gott som igenbommade flygfält med enstaka rymdlika varelser iklädda mask och handskar.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.