Lyssna, filma, förstå – Lotta Petronella och Själö

av Mio Lindman

I sin nya film Själö – Island of Souls närmar sig regissören Lotta Petronella öns dystra historia på ett lyssnande och suggestivt sätt. Hur gick hon tillväga? Vad är viktigt för henne när hon gör film?

Lotta Petronella, filmregissör med bakgrund i bildkonsten, är bekant för publiken genom filmer som Skärikvinnor och HEM. Någonstans. Den nya filmen Själö – Islands of Souls hade premiär i Köpenhamn på CPH:DOX i mars, en av de första filmfestivalerna som ordnade digitala visningar på grund av coronaläget. Under festivalen premierades filmen med en ”special mention”, vilket var viktigt för att filmen skulle bli uppmärksammad. Det behövs publicitet för att folk ska hitta fram till en dylik ”marginalfilm”, säger Petronella. Filmen ingick i programmet under höstens Rakkautta ja anarkiaa-festival i Helsingfors och kommer också att visas på YLE. 

Själö är en stillsam och vacker film som utgår från öns historia och natur. På Själö fanns redan under 1600-talet ett sjukhus för spetälskepatienter, och under 1700-talet började sjukhuset gradvis förvandlas till ett mentalhospital. Sjukhuset stängde på 1960-talet, och strax efteråt öppnade Åbo universitet en biologisk forskningsstation på ön. Numera studerar forskarna bland annat fästingar.

Historien som angår oss

Lotta Petronella säger att att hennes film om Själö inte tar avstamp från enskilda kvinnoöden. Hon ville snarare studera hur institutioner utövar makt, exempelvis genom hur läkarna på Själö skrev om patienterna i journalerna. När hon gjorde filmen tänkte hon på hur viktigt det är att inte frånkoppla lepra- och mentalhospitalet från nutiden, så att vi anser att det förflutna inte angår oss.

– Det var viktigt för mig att erkänna att det här stället inte går att behärska. Min film är inte historisk, det är inte en narrativ film. Filmen sker i nutid.

– En rad institutioner har satt sin prägel på Själö. Först kom kyrkan, sen kom sjukhuset, och efter det kom universitetet. Man kan förstå livet på ön under de senaste århundradena som en berättelse om hur ett välfärdssamhälle växer fram.

– På ett nutidsplan finns forskningsinstitutet med fästingforskarna som studerar det osynliga. De bygger upp tidsserier, en sorts loggbok. De plockar fästingar från naturen och drar slutsater till exempel om var de trivs. Det som intresserade mig med forskarna var deras metoder, som är enkla just för att man ska kunna kopiera dem. Tidsserier har gjorts sedan början av 1960-talet.  Forskarna blir som sensorer; de finns på ön under längre perioder, de tar emot och observerar, lämnar sina spår, blir en del av en helhet. Det här slogs jag av.   

Spöken

– För fyra år sedan kontaktades jag av min granne, läkaren Sakari Alho-puro som har stött fästingprojektet på Åbo universitet. ”Vilket är det farligaste djuret i Finland?” Jag sa: människan. Han sa: fästingen. Han tyckte jag kunde fara till Själö och ta mig en titt på forskningen. Efter viss tvekan började jag söka information och förstod att fästingen är ett symptom på klimatförändringen. Den är ett symptom på allt vi inte vet. Jag började tänka på den som ett spöke – vi kan inte kontrollera den. Jag kände också väl till historien på Själö eftersom jag hade läst Jutta Ahlbecks fina avhandling och jag hade jobbat med dokumentären Kvinnorna på Själö, Mikaela Weurlanders film från 2009 där jag deltog i den fiktiva biten. Jag hade också gjort ett konstprojekt där vi vistades på forskningsinstitutet på ön.

– Det viktigaste jag hade med mig när jag först kom till ön för detta projekt var ett minne som min väninna som växt upp på en ö mittemot hade berättat. Hon mindes att hon som barn hade sett kvinnor rymma från ön över isen. Jag ringde henne och bad henne berätta. Hon sa att hon insett att det inte kan stämma. Sjukhuset stängde samma år som jag föddes. Detta började spöka hos mig. Jag började fundera på hur vi bygger upp vår förståelse av platser som Själö. När jag närmade mig forskningen bar jag på den här berättelsen. Då jobbade jag samtidigt med en film på Irland som heter Land without God som också handlade om institutionalisering, om statens och den katolska kyrkans makt.

– När jag talar om spökande menar jag inte något parapsykologiskt; det betyder att något inte är avklarat, att det ligger under ytan, som de döda under jorden, vars gravar i många fall inte är märkta. Hur skriver vi historia? Vem är värd att minnas? Det har förstås hänt mycket kring hur vi ser på historieskrivning under de senaste åren, tänk bara på metoo och Black Lives Matter. Det är en film som kan tas emot öppnare nu.

Avtäcka skikten

Tillsammans med musikern Lau Nau (Laura Naukkarinen) som var med redan i början av processen byggde Lotta Petronella upp ett materialarkiv för filmen. Hon hade bestämt sig för att inte filma själv, som hon tidigare gjort, och visste att det inte heller gick att börja filma med en gång.

– Frågan var hur jag kunde bygga upp något som sker nu, som inte är historia, och låta olika skikt, narrativ och viskningar komma fram. När man tagit sig till Själö möts man av ett stort hus som är panoptiskt. Fastän man inte känner till öns historia alls vet man.

– Konstnärliga metoder innebär research, men jag använde också mig själv. När jag kom till ön reagerade jag på hur vackert det var, med gullvivorna som blommade. Men vad finns bakom skönheten? Jag hade svårt att veta hur jag skulle gå vidare för att undvika allegoriskt eller metaforiskt berättande.

Petronella säger att hon ville ge så lite information som möjligt i filmen, och att hon snarare lade vikt vid den språkliga dimensionen. I materialet som finns kvar i arkiven är det sjukhusauktoriteter som kommer till tals, och där förekommer ett visst slags språk.

– Jag känner igen det språket, det fångar så lite. Alla som skickades dit var inte galna. Men hur skulle jag göra? Om jag berättar kvinnohistorierna emotionellt går jag in i samma språk, då lyfter jag upp en person och börjar observera henne. För mig var det mångfalden som var intressant. Men hur få fram den? Jag försökte undvika att psykologisera. Men jag ville visa att det här var riktiga människor av kött och blod, att de fanns. Att de hade egna sätt att närma sig världen.

Petronella förstod snabbt att det finns en hel del dokument i arkiven, och hon hade i Jutta Ahlbecks avhandling läst om brev som skrevs av patienter, men som aldrig skickades. Hon slogs av att vi egentligen inte vet någonting om dem som bodde där, förutom utifrån sjukdomsperspektivet. Därför gav hon stort utrymme åt att registrera naturen på Själö.

– När jag kom till ön för första gången såg jag en rad aspträd där barken har tagits bort, som ett sätt att tvångssterilisera dem. Jag noterade trädens mänskliga form. Det var en otrolig bild. Eftersom det fanns så lite information i arkiven tog jag till andra sätt att veta och andra sätt att känna. Hur gör jag en film där jag inte förklarar allt detta för tittaren, så att tittaren själv kan koppla ihop saker, så att kvinnorna på Själö inte förvandlas till offer?

Petronella berättar att hon besökte Själö under mer än två år för att uppleva olika årstider. På vintern blir byggnaderna påfallande och det är lättare att se historien, allt är mörkt, tyst och kalt. Hon valde att koncentrera filmandet till gryning och skymning.

– Jag ville absolut inte göra någon realistisk film om vad som händer på forskningsinstitutet eller om vad som hänt i historien.

– Forskarna jobbar i samma rum som tidigare var celler. De befann sig oftast bara ett år i taget på ön, men jag ville få mer långvarig kontakt. Sedan träffade jag en ung biolog, Jasmin. Under två års tid fick jag följa med vad de gjorde. Deras koncentrerade arbete var väldigt tacksamt att filma. Under sommaren jag var där råkade majoriteten av forskarna vara kvinnor.

Vem berättar?

– Jag visste att jag ville göra en vacker film. Jag försökte frammana sådant jag själv hade upplevt.

Petronella, som alltså inte denna gång filmade själv, ville att kameran mestadels skulle vara statisk. Stillsamheten var viktig. Under processen tänkte hon på vikten av att våga släppa kontrollen och lita på att det blir rätt.

– Det var utmanande att få forskningsinstitutet och öns historia i samma film. Jag ville inte tvinga in materialet genom analytiskt tänkande.

Arkivmaterial användes, och därtill filmades dokumentära delar från forskningsinstitutet och sedan lade hon till en skriven voice-over.

– Det tog ganska länge att bestämma mig för vem som berättar. Jag intervjuade folk, men det fungerade inte. Jag behövde berätta själv, för att undvika att projicera tankar på andra. Det är problematiskt att försöka få någon annan att säga det du vill säga själv. Då bestämde jag att det blir en voice-over, som är min. De enda ansikten som syns är däremot forskarnas. Resultatet är en underlig stämning, det enda du ser är de unga kvinnorna som forskar.

Hon använde sig också av telefonsamtal eftersom telefonen är ”underbart cinematisk”, ett verktyg där det blir tydligt att rösterna befinner sig på två olika ställen. Ljuden, som inte spelades in parallellt med filmandet, utan som bygger på Lau Naus ljudarkiv och Janne Laines ljudarbete, har en central roll i filmen. Man började inte, som är brukligt, jobba med ljuden först i klippningsskedet, utan den aspekten fanns med genast i början av processen. Genom ljudet byggs narrativet upp, säger hon och lyfter fram hur särskilt olika former av störning blev ett viktigt ackompanjemang till de rätt kliniska bilderna, och att ljudlandskapet präglas av detta. Själv beskriver hon filmen i termer av lyssnande.

– Det är via ljudet vi får kontakt med det osynliga. Vi jobbade med olika färger som ljuden har. Filmen är som en visuell dikt, en resa där man går mellan olika tider. Berättandet är enkelt, minimalistiskt och taktilt.

Alla har ett djup

– För mig är film ett sätt att komma under ytan.

Petronellas film Hem. Någonstans använde sig också av ett icke-psykologiskt grepp, där hon på ett säreget sätt filmade tre män från den åboländska skärgården som berättade om sin syn på livet. Petronella skildrade skärgården på ett drömskt och okonventionellt vackert sätt. Också här hade Lau Naus experimentella ljudvärld en framträdande roll.

Trinh Minh-ha var min idol. När jag filmade grubblade jag en del: jag är inte härifrån, jag är inte man – hur går jag till väga utan att jag börjar observera? Jag är inte heller en sådan som frågar: ”Vad heter din pappa? Var kommer du ifrån?”. Här finns en koppling till filmen om Själö. Tanken också i den tidigare filmen var att jag genom ”anonymiteten” kunde komma människorna närmare.

Hur togs filmen emot på de skärgårdsorter där du filmat?

– Jag gjorde en liten turné i skärgården och en brokig skara kom och tittade. ”Vad skönt att du inte försökte filma så att du vill berätta om oss!” Att människorna där i skärgården – det är ju deras film – uppskattade att de inte observerades och att allt inte förklarades var fint. Jag var rädd att människor skulle tycka att det blev för abstrakt.

– Det var roligt att träffa publiken där. Jag vill inte alltid sitta och diskutera med människor som tycker precis som jag, som är i samma ålder, och så vidare. Det viktigaste var att vi hittade ett gemensamt språk. Många som uttryckte sin uppskattning var äldre män. ”Jag kände inte igen någonting!” Haha! De tyckte det var underbart. De var trötta på att det alltid är någon annan som förklarar.

– Om man i en film helt utgår från information så blir den snabbt föråldrad. Men om den beskriver hur en människa upplever världen är det annorlunda. Det är sådant som är viktigt. Nu mer än någonsin. Vi har alla ett djup. Det tror jag på. Det handlar bara om att skapa plats för det. 

Själö – Island of Souls
Regi: Lotta Petronella
Manus: Lotta Petronella,
Seppo Parkkinen
Producenter: Ilona Tolmunen,
Ulla Simonen, Johanna Tarvainen
Filmfotograf: Kerttu Hakkarainen
Klipp: Matti Näränen, Lotta Petronella
Ljuddesign: Janne Laine
Kompositör: Lau Nau
Forskare: Jasmin Inkinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.