Roliga bilder men otydlig berättelse

av Louise Buenafe Mistén

Grävling borta är skriven av Sanna Sofia­ Vuori, med illustrationer av Cara Knuutinen. Boken beskrivs som en medryckande och spännande rysare om att tappa bort sig. Detta skapar förväntningar hos mig som läsare. Tyvärr blir jag besviken, vilket till stor del beror på att berättelsen spretar åt många håll och saknar tydligt mål. Jag upplever faktiskt inte någon ryslig spänning. Grävlingen verkar inte särskilt ledsen eller rädd av att bli lämnad själv i parken. Barnet verkar inte heller sakna sitt borttappade gosedjur. Troligtvis beror denna otydlighet på att historien berättas genom barnets jag-perspektiv. Men hur kan barnet veta vad grävlingen gör om de inte är tillsammans? Om berättarrösten snarare är barnets fantasier kring vad grävlingen hittar på försvinner spänningsmomentet. Berättarperspektivet skapar också distans – jag får inte veta något om hur det faktiskt känns för grävlingen att vara borttappad. När jag var liten var min största skräck att tappa bort mamma i köpcentret. Jag minns hur tunnelseende jag blev av att leta, minns hur jag skakade i kroppen och scannade alla andra kunder i hopp om att ha hittat rätt. Författarna missar helt att nyttja registret av känslor och sinnesupplevelser. Istället visar de endast upp vad som faktiskt händer:

”Grävlingen hittar en papperspåse…. ett apelsinfärgat löv… Einos vante… en tant som heter Dahlström…” Tillsammans med de roliga och detaljrika bilderna får man intrycket av att grävlingen mest verkar ha ett skojigt äventyr. Om perspektivet istället följt grävlingens egna upplevelser skulle boken känts som en helhet. I nuläget är Knuutinens vackra illustrationer den största behållningen.

Förlaget framställer själva sagan som en nordisk Paddington. Dock har Paddington, till skillnad från grävlingen, en egen personlighet som jag får komma nära och lära känna. Grävlingen verkar å sin sida förstå sociala koder ganska väl, och orsakar inga lustiga missförstånd eller kaosartade uppståndelser. Grävlingen försvinner ej iväg på några sidospår eller ytterligare villovägar. I jämförelse med Paddingtons svindlande upptäcktsresor är den dramatiska kurvan ganska händelselös.

Handlingens premiss är sättet som grävlingen tappas bort på. De flesta har nog råkat ut för att någonting glöms kvar på en parkbänk eller glider ur en väska. Det är däremot inte särskilt trovärdigt att en småbarnsförälder – och dessutom barnet själv – ser något ligga kvar i parken utan att rusa tillbaka och hämta det. Tidsbrist eller ej. I Grävling borta finns det heller inte ens en busstidtabell att passa.

Illustration Cara Knuutinen

Sanna Sofia
Vuori & Cara Knuutinen:
Grävling borta.
Förlaget, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.