Stor liten pjäs om att hantera sorg

av Bianca Gräsbeck

Åbo svenska teater-pjäsen När farfar blev ett spöke underskattar inte sin barnpublik. Den har också en hel del att ge de vuxna i publiken, skriver Bianca Gräsbeck. 

När farfar blev ett spöke är, med sin text av Kim Fupz Aakeson och illustrerad av Eva Eriksson, en förtjusande bok. Den skildrar hur det går då en farfar dör knall och fall och inte har tillfälle att ta farväl av de sina. Farfar blir ett spöke och går igen. Barnbarnet Erik ser inget underligt i det, fast det tycks oroa hans mamma och pappa.

Åbo Svenska Teater har satt upp en inte mindre förtjusande, turnerande scenversion av boken, i bearbetning av teaterns chef Jukka Aaltonen som också regisserat pjäsen. Aaltonen bekantade sig med boken på inrådan av ÅST-dramaturgen Tove Appelgren och fastnade direkt för dess starka tematik – att hantera förlust och sorg – och sättet på vilket det görs. Barn har rätt till föreställningar med innehåll! konstaterar han på tal om varför just denna bok skulle sättas upp som pjäs. På frågan hur det kom sig att det blev dockteater med för ändamålet komponerad musik, anger han som främsta skäl att gestaltad av en docka blir inte ens en död farfar skrämmande. Och musiken, den säger så mycket mer än vad som kan uttryckas i ord. Säkra resurser fanns inom räckhåll: de barnteaterrutinerade Ingemar Raukola, som spelade i ÅST:s Vem härom året, och kompositören Kari Mäkiranta, också en gammal samarbetskumpan. Och Heini Maaranen, som gjorde dockorna till fjolårets bejublade Kalevala och nu gärna tog sig an både dockor och dekor.

Sitt allvarliga tema till trots är pjäsen, liksom boken som pjäsen håller sig tämligen trogen, allt annat än dyster. Det finns en munter finurlighet i tonen, på barnavis reflekterande över det stora sorgliga som hänt. Sorgen finns, men den är ett övergående stadium som skall gås igenom. Liksom sina föräldrar har Erik sörjt och gråtit mycket. Där pjäsen tar vid har hans sorg ersatts av förvirring: mamman försöker trösta med att Farfar blivit en ängel uppe i himlen, pappan säger att han kommer att bli ett med jorden han begravs i och försvinna. Hur går det ihop? Och vad har Farfars återkomst som spöke att göra med dagis, dit föräldrarna tycker det är bäst att han inte går efter att han tillbringat natten i Farfars sällskap? De har också träffat Farfar men tror de bara har drömt.

Då Farfar kommer och hälsar på Erik är de båda lite konfunderade men tar tillsammans reda på: läser i boken om spöken att spöken, förutom att de kan gå genom väggar och så, blir till när det finns någonting hen som dött inte blivit färdig med innan hen dog. Vad kunde det vara i farfars fall? Det är det som Erik och Farfar kommer underfund med under pjäsens gång, genom att minnas – Farfar sitt liv och Erik deras gemensamma stunder.

Heini Maaranen har fått in mycket av Eva Erikssons alldeles speciella charm. Scenen ger en antydan om att det hela utspelar sig i ett hem: i fonden en tudelad, retrorutig husgavel med ett kasperteaterskynke uppspänt mellan delarna. Föräldrarna agerar bakom skynket, avskärmade från Eriks värld och gestaltade av hafsiga, lite tragikomiska trasdockor. Erik- och Farfardockorna är uttrycksfulla individer med sina djupa ögonknoppar av glas.

Ingemar Raukola, som för dockorna och emellanåt också gestaltar Farfar och agerar berättare, är en vänlig farbror som ger järnet och håller liv i dockorna från början till slut. Som gjord för rollen – eller vise versa? – välkomnar och reagerar han lyhört på publiken mellan turerna som innehåller allt från sång, spex och trollkonster till förtroliga tête-à-têter mellan Farfar och Erik.

Kari Mäkiranta vet att barns musikförståelse inte behöver underskattas. Musiken, som det finns mycket av, är rik på oväntade tongångar och sitter fint. Utpräglad vuxenmusik, barnteateranpassad utan att finessen gått förlorad. Lite som boken-pjäsen riktar sig till barn men också har en hel del att ge den vuxna publiken: förutom att gäspningsbehovet uteblir kan vi rentav ha nytta av att spegla oss i Eriks mamma och pappa. De representerar ju det vuxna och rationella, men se på dem – hur hanterar de situationen?

Illustrerar deras hafsiga uppenbarelse – jag tolkar den som Eriks subjektiva bild av dem just då – den villrådighet de känner inför döden och sorgen som de inte riktigt har tid att gå igenom? Kanske de i stället projicerar den på Erik genom att tolka hans spökhistorier som något han drömmer för att han är så ledsen. Vem vet, kanske de har rätt, men det är inte poängen.

Sammanfattningsvis en stor liten pjäs där allting känns sitta rätt. Något att ha i bagaget för den händelse sorgen kommer på besök.

Foto: Pette Rissanen

Åbo Svenska Teater: När farfar blev ett spöke

Text: Kim Fupz Aakeson. Regi och bearbetning: Jukka Aaltonen. Visualisering och dockor: Heini Maaranen. Musik: Kari Mäkiranta. På scenen: Ingemar Raukola

ÅLDERSREKOMMENDATION 4+

Under hösten ges en öppen föreställning, 28.11 kl 15. Av förekommen anledning pågår ingen turnéverksamhet

under hösten, men förhoppningsvis kan den köra igång igen på nästa års sida då föreställningar kan beställas för

januari-maj.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.