I Min svarta hund, skriven av Sanna Tahvanainen och med illustrationer av Jenny Lucander, lär vi känna Leonard som spelar schack och fotboll och kan en massa fakta om alla möjliga djur. Leonards känslor är stora och ibland svåra att förstå sig på. Han kan bli väldigt arg och attackera utan förvarning, precis som elefanterna. Därför går han i terapi hos Siv Sund. En dag får Leonard en hund av henne. En imaginär. Det betyder samma som på låtsas. Siv Sund ger honom uppdraget att döpa låtsashunden. Leonard hade hellre velat ha en elefant.
Detta är en helgjuten bilderbok med ett rikt innehåll. På sitt eget sätt – som nog många kan känna igen sig i – tar Leonard hjälp av djuren för att förstå sin omvärld, de vuxnas uttryck, och sina egna känslor. Illustrationerna kompletterar texten sömlöst. Det finns dessutom ett djup i både text och bild. Berättelsen kan därför läsas och tyckas om på många olika plan, i olika åldrar och under olika perioder i livet. Läsaren ges stora möjligheter att göra sin egen tolkning, och kan hitta nya detaljer och nyanser varje gång bokpärmarna öppnas på nytt.
Min svarta hund är viktig på många sätt. Det är sällan vi pratar om så kallat stökiga eller bråkiga barn och samtidigt frågar efter barnets eget perspektiv. Det är inte heller så vanligt med barnböcker som tar upp svårigheter och bråk i hemmet. Här finns en mamma som gråter och sover på soffan. Leonard frågar frankt sina föräldrar vad de bråkat om den här gången. Vissa barn i oroliga hemmamiljöer eller utan kompisgäng riskerar att isolera sig under långa sommarlov, och kan dessutom hamna ytterligare i kläm under karantäntider. Detta är en historia att känna igen sig i och hämta kraft ur. Som vanligt har Schildts & Söderströms förlag ej definierat någon målgrupp, vilket känns särskilt passande i detta fall. Min svarta hund är en bok som kan följa en i åldrarna, en bok att växa med och återkomma till.
Illustration: Jenny Lucander
Sanna Tahvanainen & Jenny Lucander
Min svarta hund.
Schildts &
Söderströms, 2020.
