Rakkautta ja anarkiaa kunde äga rum trots coronaläget och festivalen bjöd på ett antal spännande filmer. Mio Lindman lyfter fram några stillsamma filmer som gjorde intryck.
Att man även i år kunde ta del av det brokiga utbudet på Rakkautta & anarkiaa på biograferna i Helsingfors gladde filmälskare i huvudstadsregionen. Ett antal åtgärder skulle se till att festivalen höll sig till alla coronaföreskrifter. I biografsalongerna kunde endast en tredjedel av platserna användas. Funktionärerna bar visir eller munskydd och uppmanade publiken att komma ihåg säkerhetsavstånden. Vissa bar även munskydd under föreställningarna, och sådana delades många gånger också ut gratis vid dörren. Själv hade jag inte gått på bio sedan februari, och njöt – trots coronanojorna – av att kasta mig mellan genrer och länder, precis som det ska vara på en filmfestival. Eftersom utbudet är stort tvingas man göra vissa val. Jag går på filmer av regissörer jag gillar, medan jag hoppar över andra (kanske finns filmerna tillgängliga vid andra tillfällen, tänker jag). Utbudet är helt okej, men inte jättespännande.
Skymningsland i Lissabon
Pedro Costa är en egensinnig portugisisk regissör vars filmer inte liknar just något annat. Hans senaste, Vitalina Varela, är en ynnest att få se i stort format, med biografens (i det här fallet Kino Reginas) fullödiga ljudsystem. Man ser genast under de första minuterna att detta är en Costa-film: en mörk, anonym gränd, en människogestalt, ett begravningståg skymtar på avstånd. Det är dunkelt, suggestivt och långsamt. Vi dyker ner i ett skeende som vecklar ut sig på sätt som ligger ljusår från det invanda berättandet. Costa tar intryck från måleriet och från operan när han skildrar Vitalina Varelas återkomst till Lissabon. Hennes ex-make, som hon inte träffat på många år, har avlidit, och hon missade hans begravning. Vi ser henne i ex-makens bostad, samtalande med grannar. Ibland förekommer tillbakablickar, eller drömmar – från livet i Cap verde, när de båda byggde hus och drömde om ett liv tillsammans. Filmen utspelar sig i ett evigt skymningsland och Vitalina Varela bär upp rollen med samma namn, som kvinnan som sett allt och levt igenom allt, med majestätisk hållning och tillknäppt ansikte. Efter lite mer än två timmar av detta drömska drama känns det besynnerligt att tumla ut i den ljusa och ljumma hösteftermiddagen utanför Ode.
Melankoliska grosteskerier i Łódź
En polsk animation var en glad, eller ska vi säga rått melankolisk, överraskning. Det rörde sig om Mariusz Wilczynskis Mistrz i Malgorzata (Kill It and Leave This Town). Också i den här filmen saknas linjärt berättande. Vi landar i ett virrvarr av drömmar och mardrömmar, minnen och fantasier som tar oss till Łódź under 1960- och 70-talet. Den sjaskiga vardagen spricker upp i groteska fantasiutflykter, som när ett besök i köttaffären förvandlas till ett blodbad där en art förvandlas till en annan. Denna nedstigning i traumavirveln kunde i kombination med de deprimerande miljöerna ha blivit för mycket. Men estetiken gör filmen. Bilderna är grovt ritade, ofta i svartvitt. Ett neonljus eller några upplysta fönster blänker till och bryter upp men förstärker samtidigt det dystra. Bluesmusiken i soundtracket sätter tonen. Jag vet inte exakt till vilka imaginära sfärer Kill It and Leave This Town för mig, men regissören tar ut svängarna utan minsta vilja att göra filmen enkelt tillgänglig eller trendig. WHS Unioni passar utmärkt som ställe när man kastar sig in i en dylik filmupplevelse.
Också en film med finlandssvensk anknytning har Finlandspremiär under festivalen. Lotta Petronellas Själö – Island of souls (se Ny Tid 10/2020) tar oss med till Själö i den åboländska skärgården. Filmen närmar sig öns sorgliga historia genom att låta olika historiska skikt existera parallellt. I vissa scener följer vi med forskarna som arbetar i institutet som Åbo universitet inrättade på ön redan på 1960-talet, i andra frammanas röster från det förflutna. Petronellas egen voice-over leder en in i tematiken, som i stället för att vara traditionellt redogörande får en att associera och stanna upp inför det starka bildspråket. Lau Naus ljudvärld förhöjer intrycket av en plats som ruvar på många hemligheter och dunkla minnen. Missa inte filmen när den turnerar i bygderna och sänds på YLE senare i höst!
Serbiska och spanska odysséer
Under festivalen söker jag mig aktivt till filmer jag har en känsla av att jag annars inte skulle råka på. Detta är ju ofta det roliga med filmfestivaler, de oväntade mötena. Ibland får man visserligen gnissla tänder och lida sig igenom de där typiska festivalrullarna, men det är det värt.
Srdan Golubovićs Otec är en dramatisk men lågmält berättad historia om Nikola som förlorar vårdnaden om sina barn. Han är utan jobb och frun ligger på sjukhus efter att i protest mot mannens arbetsgivare ha tänt eld på sig själv. Efter att ha försökt rucka på beslutet hos de korrupta lokala myndigheterna beger sig Nikola på en i omvärldens ögon vansinnig vandring till Belgrad för att uppsöka en minister och lämna in ett besvär. Filmen har formen av samhällskritisk fabel, som sträcker fram en taggig bukett av missförhållanden. Helt klart engagerande. Goran Bogdan är utmärkt i rollen som Nikola: plågad men envis.
I samma anda går jag en dag mitt i veckan och ser spanjoren Jonás Truebas La virge de agosto. Regissören var inte bekant från förut, och filmen lät som lämplig eftermiddagssysselsättning en indiansommardag. Den utspelar sig i ett augustikvalmigt Madrid. Trettioplussaren Eva (Itsaso Arano) hänger kvar i stan fast “alla andra” än turisterna åkt bort. Hon är vilsen i livet och söker orientering och ibland lite hopplös vägledning. Vi möter henne när hon just är på väg att flytta in i en lånad bostad. Hon träffar mannen som äger den och han lägger ut texten om den amerikanska filosofen Stanley Cavells idéer om perfectionism. Dessa idéer slår an en ton och präglar filmen, som följer med Evas odysséer bland gamla och nya vänner och erotiska möjligheter. Det existentiella sökandet är för det mesta känsligt utmejslat och Madrid-miljöerna ger filmen en levande stomme. Ibland blir Rohmer-lånen dock för taffliga och filmen vill tyvärr mera än den förmår ro iland med. Icke desto mindre: en fin, lugn film om att utforska sig själv.
Övriga höjdpunkter under festivalen för min del var den mycket alkoholdränkta Bloody Nose and Empty Pockets som utspelar sig på en fiktiv bar i Las Vegas – ingen misärfilm, utan snarare en människotillvänd beskrivning av barens säregna gemenskap. Jag fastnade också för Days, veteranen Tsai Ming-Liangs nästan statiska experimentella film där två mäns tillvaro skildras så gott som utan dialog. Amerikanska indiedramat Never Rarely Sometimes Always (regi: Eliza Hittman) är en gripande berättelse om en tonårstjej i Pennsylvania som upptäcker att hon är gravid, men för att göra abort blir hon tvungen att åka långt hemifrån, och sina föräldrar kan hon inte snacka med. Avskalat och osentimentalt om oro och rädsla och en skildring av det amerikanska samhället som känns fräsch. En värdig avslutning på festivalen för min del, och trevligt var det att igen få kura i Orions ståtliga salong.
