Upphetsning i luften

av Camilla Thelestam

I Tuohtumus behandlas samtidens uppskruvade känslor. Pjäsen innehåller ingen djupare analys av samhällsproblem, men bjuder på känslomässiga landskap, igenkänning och skratt, skriver Camilla Thelestam. 

Kirsi Porkkas och Marina Meinanders skådespel Tuohtumus (indignation, upphetsning) på Nationalteatern ter sig som ett smörgåsbord, på vilket många olika tidstypiska fenomen och företeelser står framdukade. I pjäsen , som i grunden är berättelsen om en familj i vår tid, har Porkka och Meinander (som står för både text och regi) bakat in vår tids otyg såsom det tilltagande somehatet, åldringsvårdens situation och dagens idealrealisation. För att inte tala om alla förväntningar, spänningar, rädslor och upphetsade känslor som finns inom en familj som nu också verkar återfinnas i samhället som sådant. Nämligen: upphetsning och indignation som det inte går att lägga band på.

Familjen i denna berättelse består av två systrar (på runt 40 år) Solveig (Sari Puumalainen) och Ella (Anna-Maija Tuokko), deras pappa Juhani (Jukka-Pekka Palo) och Ellas dotter Lilja (Lumi Aunio). De har kommit samman av olika praktiska orsaker (bland annat rörremont) och lever nu under samma tak.

Solveig får i början ett nytt jobb på den privata vårdfirman CoreCare som hon satsar hårt på. Ella som är journalist har flyttat hem efter en längre utlandsvistelse och verkar vara deprimerad eller utbränd. Hon bombarderas av hatmail på sociala medier. Vi får veta att Juhani snart kommer att dö i cancer och flickan Lilja lider av att hon känner att mamman har lämpat över henne på storasystern. Lilja slits mellan systrarna och känner att mamman inte uppskattar henne.

Kirsi Porkka och Marina Meinander har redan flera gånger samarbetat framgångsrikt för Nationalteatern. Tuohtumus är sista delen i en trilogi av samtidsskildringar. De första delarna är Pysy hengissä vielä tämä päivä (2013) och Paha äitipuoli (2015).

Den nya, ännu halvfärdiga, scenen i Vallgård är spännande och har upprättats som en tillfällig scen i det tegelklädda verkstadsområdet där nya bostäder vuxit upp under det senaste decenniet. Området är på allt sätt en blandning av gammalt nedslitet, halvfärdigt och helt nytt. Nedslitet är också magasinet där Nationalteatern nu har inrättat sin scen.

Omgivningen har inspirerat scenografen Katri Rentto och regissörerna till en spännande lösning där den rörliga scenografin också får “dansa”. Den suggestiva musiken är komponerad av Riikka Talvitie. Ville Toikkas ljus tillsammans med Petri Tarkiainens videoeffekter fyller ut det asketiska rummet på ett effektivt sätt. De stora fönstren på hjul, som i olika konstellationer får stå för olika utrymmen i föreställningen, lever mot slutet upp i en sällsam och skön koreografi där de olika elementen – musiken, de projicerade texterna och de imponerande fönstren bakom vilka älghuvuden lurar – åstadkommer en alldeles egenartad stämning och öppnar upp mot det surrealistiska.

Författarna har skrivit en ledig dialog som skådespelarna har lätt att ta till sig. Sari Puumalainen är speciellt övertygande i sina ohämmade vredesutbrott men också i de stillsamma partierna. Hennes scener tillsammans med den nya bossen (Harri Nousiainen) hör till pjäsens mest komiska och energiska. Harri Nousiainen sätter skruv på tolkningen av denna ombytliga, obehagliga boss på högvarv så spottet yr. Pappan Juhani, som är en fryntlig figur, får stå för pjäsens svarta humor. Han säger sig vilja vara med på sin egen begravning.

De samhälleliga problemen ges inte någon djupare analys i denna tragikomedi (som den kallas i programbladet) utan författarna låter fenomenen bädda för vissa känslomässiga landskap. Det djupa, vällande, känslomässiga träsket hör till det som lyfts fram – alla de gråtattacker, vredesutbrott och hatyttringar som vi verkar att simma runt i.

Det mest konkreta och oåterkalleliga i pjäsen är Juhanis sjukdom och döden som står för dörren. Den är svårast att möta och den får vi inte heller som publik möta. Vi tas istället med på den generalrepetition av sin egen begravning som Juhani önskat, med kyrka, ljus, blommor, kista och minnesord. Och det är i denna stund,  efter att flickorna hållit sina avskedstal till pappan, som pjäsen lämnar oss. Allt verkar för tillfället lugnt för de upprörda huvudpersonerna. De sitter tillsammans på en bänk och konstaterar att det är viktigare att ställa frågor än att erbjudas svar och lösningar.

Tuohtumus har ett behagligt tempo och är ett lättsmält drama om en atypisk familj i vår tid. Den bjuder på igenkänning och skratt. Man har sett till att smörgåsbordet slinker mödolöst ner utan syreneutraliserande preparat och åtminstone jag blev mätt av det som bjöds. Det som jag gärna skulle ha tuggat mera på (kanske pjäsens huvudtema) är someattackerna och den svallande känslomässiga upphetsningen i vårt samhälle. Vad är det som gör att vi har så lätt att hata varandra, så lätt att till och med ta till vapen och angripa helt främmande personer på gatan?

Foto: Katri Naukkarinen

Kansallisteatteri: Tuohtumus. Regi: Kirsi Porkka och Marina Meinander. Scenografi: Katri Rentto. Dräkter: Saija Siekkinen. Musik : Riikka Talvitie. Ljus: Ville Toikka. Ljudplanering: Veli-Pekka Lahtela och Olli Valkola. Video: Petri Tarkiainen. Design av älghuvudena: Sanna Sucksdorff. I rollerna: Sari Puumalainen, Anna-Maija Tuokko, Lumi Aunio, Jukka-Pekka Palo, Harri Nousiainen, Pirjo Määttä. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.