Debatt: Fosterbarn är inte adoptivbarn

av Ny Tid

I Ny Tid 10/2020 berömmer Janne Wass pjäsen Punaorvot på Helsingfors stadsteater. Jag håller med, pjäsen berör och väcker många tankar.

Pjäsen handlar om Operation Österbotten där organisationen Hem åt hemlösa barn, senare­ Rädda Barnen r.f., skulle hitta nya hem åt de 20 000 till 25 000 föräldralösa barn, som till majoriteten var barn till röda föräldrar som dött efter de vitas seger. Man slutade medvetet att tala­ om ”punaorvot” – ”röda föräldralösa barn” – i stället tog man i bruk det neutrala begreppet ”hemlösa­ barn”. Det kanske var nödvändigt för att bygga upp ett enat Finland, men samtidigt sopades de smärtsamma konflikterna under mattan i hundra år.

De röda arbetarbarnen placerades ut på landsbygden mitt i Lapporörelsens vagga, i finska Österbotten. På samma sätt placerades barn till förlorarna på den republikanska sidan efter spanska inbördeskriget i troende katolska familjer som stödde Franco.

Janne Wass använder begreppet ”adoptivbarn” i sin recension. Få av de röda barnen fick någonsin status som adoptivbarn, det vill säga att de skulle ha behandlats som familjens egna barn och skulle ha fått rätten att ärva sina adoptivföräldrar. I pjäsen ser vi hur barn används som billig arbetskraft utan mänskliga rättigheter. Den visar hur kriget fortsätter och barnet får betala för sitt uppehälle och föräldrarnas åsikter. Det fanns också barn som trivdes och inte ville tillbaka hem till arbetarvardagen i Berghäll. De flesta förblev fosterbarn. Den första adoptionslagen trädde i kraft år 1925.  På 1920-talet och in på 1930-talet såldes finländska barn fortfarande på auktion. Den första barnskyddslagen trädde i kraft först år 1936.

År 1920 grundades barnskyddsförbundet, döpt efter de vita vinnarnas ledare marskalk C.G.E. Mannerheim, med en uttalad avsikt att få bukt på misären bland arbetarbefolkningen och den höga barndödligheten. Socialdemokraten Miina­ Sillanpää grundade långt senare, år 1945, Förbundet för mödra- och skyddshem. Målsättningen med verksamheten var att stöda kvinnor som födde utomäktenskapliga barn och kvinnor som blev slagna av sina krigshärjade män och för barn som i sin tur misshandlades av sina föräldrar. Sillanpääs grundtanke var att stöda kvinnorna i stället för att ta barnen ifrån dem.

Pjäsen Punaorvot är lika aktuell idag när man ser på hur finländska politiker har behandlat barnen och mödrarna i fånglägren i al-Hol. Den behandlar de etiska dilemman som socialarbetare­ inom barnskyddet dagligen brottas med. Är den egna föräldern alltid den bästa fostraren? Är det etiskt rätt att separera barn från sina föräldrar? I dagens barnskyddsarbete följer man den så kallade återföreningsprincipen, vilket betyder att man stöder föräldrar så långt det går, för att undvika en placering utanför hemmet.

Pjäsen visar hur barn lider i krig, hur barnen får betala utan en effektiv social-, familje- och barnpolitik, vilka målmedvetet motarbetar strukturella orättvisor i samhället, men också när ett kunnigt socialt arbete fattas. När obehandlade traumatiska händelser sopas under mattan, förflyttas och lever kvar i människorna flera generationer framöver.

Katarina Fagerström
PM, socialarbetare och psykoterapeut, utvecklare och familjeterapeut i barnskyddet

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.