Regissören Lauri Maijala har tidigare skildrat skeendena under och kring inbördeskriget, splittringen av det finländska folket, både på teaterscenen och i tv. Som avslutning på sin två år långa sejour som ”husregissör” på Helsingfors stadsteater tar han sig nu an situationen för de röda så kallade föräldralösa barnen i föreställningen Punaorvot.
Mellan 20 000 och 25 000 barn i röda familjer förlorade ena eller båda föräldrarna i eller efter kriget 1918. Vissa barn sattes på barnhem under ofta undermåliga omständigheter, men kring ett tusental placerades även i adoptivhem – ibland mot mammans vilja – och de flesta i det vita Österbotten. För vissa barn var omplaceringen en välsignelse. Andra råkade ut för ett helvete, då de användes som slavarbetskraft och fick utstå misshandel, övergrepp och förnedring.
Maijalas och Anneli Kantos manus skildrar båda upplevelserna. Berättelsen fokuserar på familjen Johansson i Helsingfors. Pappan (Miika Laakso) arkebuseras i början av pjäsen, varpå den politiskt aktiva mamman (Ella Mettänen) förlorar livslusten och sjunker in i ett nästan katatoniskt tillstånd. Barnen lämnas att ta hand om sig själva och mamman bäst de kan.
Pjäsen skildrar också den vita skuldkänslan, representerad av den välmenande, men denialistiska tjänstekvinnan (Leena Rapola) som känner ett sting i hjärtat över de röda familjernas övergivna barn, och är med om att starta programmet för att omplacera dem i ”goda, kristna hem”. I slutet av första akten blir de båda döttrarna Johansson bortförda från den förtvivlade mamman.
För den äldre dottern (Wenla Reimaluoto) tar ett helvete vid då hon hamnar i en hämndlysten vit familj, som utnyttjar henne både som slavarbetskraft och som en ställföreträdande syndabock för deras sons död i kriget. Den yngre dottern (Anna Böhm) tas i stället emot med översvällande kärlek av ett par som ger henne ett nytt liv och ett nytt namn. Men då mamman äntligen lyckas ta sig samman för att hämta hem sina barn, har det yngre lyckats glömma sitt gamla, fattiga liv, omhuldad som hon är hos sina nya, välbärgade föräldrar.
Maijalas stilistiska regigrepp är uppenbart i pjäsen. Första akten är kanske ett överraskande traditionellt narrativ, men genom Janne Vasamas enkelt snitsade dekor, symbolisk mise-en-scène och Kari Leppäläs dramatiska ljus, blir det mer en fabel än äckelrealism. Maijala skruvar åt symboliken i andra akten, som gör denna föreställning speciellt sevärd. Det mesta sitter väl, till exempel framställningen av adoptivfamiljerna som djurfigurer, från den mörkt hotfulla, demoniska bockfadern till det snälla, vita lammparet i andra familjen. Vissa lösningar begriper jag mig inte på – till exempel det återkommande inslaget av tidsotypisk discodans och showglitter, som jag inte tycker tillför vare sig någon intressant metanivå eller innehållskommentar.
Maijala lyckas än en gång med konststycket att gripande, men inte sentimentalt, berätta en bred historia genom att fokusera på personliga öden.
foto Stefan Bremer
Helsingfors stadsteater: Punaorvot. Regi: Lauri Maijala. Manus: Anneli Kanto, Lauri Maijala. På scenen: Antti Autio, Anna Böhm, Riitta Havukainen, Miika Laakso, Kari Mattila, Ella Mettänen, Leena Rapola, Wenla Reimaluoto, Marjut Toivanen. Scenografi: Janne Vasama. Dräkter: Tiina Kaukanen. Ljusdesign: Kari Leppälä. Ljuddesign och musik: Aleksi Saura. Spelas till 28.12.
