Bara en vecka efter Peter Sandströms Kärleken är ett tamdjur utkom ännu en bok om ett besök i ett barndomslandskap som känns mycket avlägset. Där Peter Sandströms alter ego Peter Sandström åker tillbaka till barn- och ungdomens Nykarleby, blickar Anders Larssons alter ego Valter i färska novellsamlingen Ögon i mörkret tillbaka på en uppväxt i Småland.
Båda lämnade sina barndomsmiljöer direkt efter skolan. För Larsson följdes ett år till sjöss av ett halvt år som volontär i Kuala Lumpur och avbrutna studier i teologi i Uppsala. Därefter jobbade han som rekvisitör på en teater och ytterligare därpå studerade han på statens scenskola i Göteborg. Efter skådespelarexamen fick han 1979 sitt första jobb i Helsingfors och där bor han fortfarande. Numera jobbar han som skådespelare, dramatiker (bland annat underbara Två män i ett tält I-III) och som författare. Och som författare möter han Sandström på något vis. De skriver rätt långt om samma saker: om glädjeämnen och tillkortakommanden i sina liv i både nutid och dåtid, men där tar likheterna slut.
Sandström skriver romaner och Larsson noveller. Sandström skriver korthugget och prosaiskt, Larsson finstämt och poetiskt. Sandström skriver finlandssvenskt och regionalt, Larsson rikssvenskt och internationellt. I Ögon i mörkret besöker läsaren bland annat Småland, Grekland, Nordirland och Australien.
De två herremännen ritar dock upp ett barndomslandskap som känns som en skattkarta över deras tidigare liv. Vi känner igen dem. Alla har vi varit unga och tänker tillbaka på det. Med deras skattkartor till böcker känner man sig som en guldgrävare i sitt eget liv. Lite lättare är det kanske med Anders Larssons noveller. Han fångar genast vår uppmärksamhet med meningar som ”Acke var snygg. Hela hans familj var snygg. De var seglare och blonda, solbrända och musikaliska.” (Kojan) eller ”Med de andra vapenvägrarna känner han ingen gemenskap.” (Fri Jazz). Sedan drar han iväg med oss in i berättelsen. Och vi låter oss dras med. Vi följer vår ciceron vart än han vänder sig, fram till det ofta rätt så överraskande och lakoniska slutet, som ”Döden tänkte jag mig så.” (Båsen) eller ”Min vistelse hade blivit kortare än tänkt, allt hade inte gått som jag hoppats, men resan hade inte varit helt förgäves.” (Den andra sidan).
Novellerna är som gjorda för de larssonska återblickarna. De är som korta resor tillbaka till det som varit. Han är liksom Marcel Proust ”på spaning efter den tid som flytt”, men Proust behövde sju böcker för att beskriva resan, Larsson gör det med hjälp av tio noveller. Våra uppfattningar om tid och rum är lika olika som våra sätt att skildra dem.
Bäst är Larsson när han låter två olika tider flyta samman i en och samma novell. Som i den underbara berättelsen om Den andra sidan, där Valter möter australienska Sonia som han tidigare träffat och älskat, i Grekland och i Göteborg. ”I fyrtio år har jag haft numret i adressboken” skriver Valter. Och så en dag ringde han och blev på stående fot bjuden till Canberra, där Sonia numera lever. Men hans fordom älskade Sonia var gift med en man som heter Walt och som är som en spegelbild till Valter: ”en tvär och fåordig dubbelgångare. Vi är lika som bär! Men inte nyplockade friska bär utan gamla mögliga bär som ingen längre vill ta i sin mun.”
Ganska snart visar det sig att situationen blir en ganska omöjlig ménage à trois med oviss utgång. ”Du är som en frisk fläkt, Valter” säger Walt, ”ibland funderar jag på om det är jag som borde ta flyget bort och du som stannade här.” Nå, så blir det förstås inte. Men hur det sen blir får du läsa själv i Anders Larssons ganska så underbara novellsamling Ögon i mörkret.
Anders Larsson:
Ögon i mörkret.
Schildts &
Söderströms, 2020.
