En ung kvinna vid namn Tove Jansson (Alma Pöysti) sitter och ritar i ett skyddsrum. I krigets Helsingfors drabbas hon plötsligt av en översvallande livslust – och börjar skapa sagor för barn och vuxna.
Hennes far Viktor (Robert Enckell) som är bildhuggare är inte imponerad. Det som Tove håller på med är ingen riktig konst, menar han. ”Tar ni kaffe före eller efter ni har grälat?” Denna replik av Toves mor Signe (Kajsa Ernst) skulle kunna tillskrivas Muminmamman.
Vapenstilleståndet sluts i september år 1944. På ett party i huvudstaden möter den livliga, whiskeydrickande Tove socialdemokraten Atos Wirtanen (svensken Shanti Roney) känd som ”riksdagens enfant terrible” (och som året därpå skulle väljas till Ny Tids chefredaktör, red. anm). Han berömmer Toves satiriska bilder av Hitler som hon tecknat för kulturtidskriften Garm. ”Livet är ett underbart äventyr!” utropar Tove och inleder en relation med den excentriske Atos som till råga på allt är gift.
Det bor en trollmor i Tove. I Pöystis tappning är hon rebell och bohem, men samtidigt framstår hon som underligt lyhörd, rentav ödmjuk, inför själva livet. Ett alltigenom fascinerande porträtt.
Vi upplever Toves genombrott i efterkrigstidens Finland. Linda Wassbergs kamera-arbete bidrar effektivt till att skapa samtidskänslan. I synnerhet det sätt på vilket filmmakarna hanterar ljuset imponerar.
Tillsammans med Tove slängs vi mellan olika sinnesstämningar, vi upplever hennes arbetsstunder i ateljén, hennes förälskelser och tillkortakommanden.
Tove dansar gärna, men det är ingen dans på rosor. Hon får stickor i fötterna. Tove är en kämpande och lidande själ. Muminimperiet skapare ansåg själv att hon misslyckats som ”seriös bildkonstnär”.
Filmens estetik för tankarna till karneval. Fram träder den sensuella, begåvade och förmögna Vivica Bandler (Krista Kosonen) vars stora passion är teater. Tove förlorar sitt hjärta till henne. Så småningom inser vi att Tove inte är någon Colombina i denna commedia dell’arte utan snarare en Pajazzo – en symbol för olycklig kärlek.
I likhet med filmteamet bakom Helene satsar manusförfattaren Eeva Putro och regissören Zaida Bergroth på att visa en konstnär i utveckling genom en smärtsam kärleksrelation. Schjerfbeck-filmen hade melodramatiska undertoner medan Tove klarar sig utan dem.
Kosonen övertygar mer än i Arto Halonens Prinsessa där hon också spelade en finlandssvensk överklassdam. Det som kan störa i Tove är de talrika upprepningarna. Festerna avlöser varandra. Det röks jämt. Tuulikki Pietilä (Joanna Haartti) dyker upp som gubben ur lådan utan att tillföra filmen något av betydelse. Toves hyresvärdinna (Liisi Tandefelt) får däremot mycket utrymme, närmast som en comic relief.
I vilket fall som helst lämnar Tove, som till skillnad från den helfinska Helene är inspelad på svenska, ett vibrerande och luftigt intryck.
Tove
Drama. 1 h 55 min.
Finland, 2020. Manus: Eeva Putro
Regi: Zaida Bergroth. Foto: Linda Wassberg. I huvudrollerna: Alma Pöysti, Krista Kosonen, Shanti Roney, Robert Enckell, Kajsa Ernst, Liisi Tandefelt, Joanna Haartti
