Nyupptäckta invandrare

av Vivi-Ann Sjögren

 

En av de stora gåtorna i livet är för mig vår oförmåga att inse självklara saker (och nu talar jag inte om Trump). För en kort stund sedan slogs jag av en sådan insikt: jag är andra generationen i en invandrarfamilj.
Jag var ett gott stycke över tjugo när jag fick mitt finska pass. När min bror blev gammal nog måste han resa till Sverige för att avtjäna sin värnplikt. Jag konfirmerades ett år tidigare än mina klasskamrater för sådant var bruket inom svenska kyrkan – jag behövde ändå inte åka till Sverige för att få det undanstökat, däremot gick konfirmationsresan till Vadstena kloster och den heliga Birgitta blev en förebild.

Min fars föräldrar flyttade till Finland från Stockholm respektive Skåne. Eller vart flyttade de egentligen? Till Ryssland kanske? Det skulle dröja länge än innan Finland fick sin självständighet och farfar hann nätt och jämt nafsa den i kanten innan spanska sjukan gjorde min farmor till änka med fyra minderåriga barn, varav den yngsta ännu inte börjat skolan och den äldsta tvingades avbryta sin skolgång.
Mina morföräldrar växte upp i Nurmijärvi och Kyrkslätt. Mamma, den äldsta av tolv syskon, tog sig så långt från föräldrahemmet att hon arbetade som piga hos en finskspråkig doktorsfamilj i Helsingfors – på den tiden anställde man gärna svenskspråkiga flickor från landet för att barnen skulle lära sig svenska. När hon träffade pappa och det så småningom ledde till giftermål flyttade hon till Esbo och slutade samtidigt jobba som piga och blev hemmafru, det hörde också tiden till. Skam den karl som inte kan försörja fru och barn!
Pappas ”invandrarsystrar” däremot jobbade båda två men så var de heller inte gifta. När den ena av dem i sinom tid gifte sig hade hon redan blivit så van vid att ställa upp på jobbet i växthuset, på fabriken, som gårdskarl varje dag (några barn fick de aldrig) att hon fortsatte med det livet ut. Och pappas sjuttonåriga bror, smedlärlingen, blev tillsammans med den äldre av systrarna ansvarig för familjens försörjning den dag pappan, smed också han, sveptes bort av dåtidens corona.

Jag vet inte så mycket om farmor och farfar. Jag har aldrig träffat dem, de hann båda dö innan jag föddes. Men berättelserna lever, och fragment av dem når mig fortfarande när jag minst väntar mig det. Häromdagen sa en person till mig: ”Vet du, jag har varit inne i din farmors lilla stuga.” Det var inget hembygdsmuseum hon talade om, farmor fanns därinne. Och hunden och katten och hönsen och grisen. Och enligt Artur Nylund, lärare vid Bemböle folkskola och ivrig utgivare av lokalhistoriska skrifter, var det trots det ”snyggt och rent därinne.” Farmors kommentar hade varit ”nöden har ingen lag”. Tonfallet? Tonfallet saknar jag. Det skulle ha berättat mer än tusen ord.

Vi hade inga släktingar i Sverige, åtminstone inte några som jag kände till eller som omnämndes i familjen. Inte förrän vi själva började emigrera: mammas syskon, min bror, min son, mitt barnbarn och då uppfattade jag det som att det var finländare, finlandssvenskar, som flyttade till Sverige och sedan fortsatte att vara finlandssvenskar i det svenska samhället.

Invandrare, vi? Min insikt är så ny att jag inte ens har hunnit ducka färdigt, än mindre reflektera. För några minuter sedan var invandrare ”de”. Nu måste jag lära mig att säga ”vi”. Och tänka det. Och känna det.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.