Inom den rätt så stora skaran av finlandssvenska författare som skriver autofiktiv litteratur är Åbobon Peter Sandström ett av de mera intressanta namnen. Han är framgångsrik på hemmaplan med bland annat ett Svenska YLE:s litteraturpris (för Till dig som saknas, 2012) och ett Runebergspris och tillika en Finlandiaprisnominering (för Laudatur, 2016) i bagaget.
Hans nya roman heter Kärleken är ett tamdjur och i persongalleriet hittar vi gamla bekantingar: mamman, pappan, systern, hustrun, barnen och maestron himself, Peter Sandströms alter ego Peter Sandström. Skådeplatserna är också de gamla vanliga: hemstaden Åbo och barndomsstaden Nykarleby. Den med Sandström bekanta läsaren rör sig med andra ord i ett tryggt finlandssvenskt miniuniversum där igenkänningsfaktorn är hög.
Handlingen är snabbt berättad. Bokens Peter Sandström åker från Åbo till Nykarleby för att hjälpa sin gamla mamma med att åter finna sig tillrätta i sitt egnahemshus efter en längre tids sjukdom och rehabilitering. Mamman som alltid har varit en aktiv person med många järn i elden har blivit skröplig och behöver skötas om nästan dygnet runt. Till sin hjälp har hon utöver sonen Peter också dottern, den i hela Svenskfinland kännspaka radiorösten, samt Florence från hemtjänsten som knackar på två gånger om dagen.
”Kvällen innan hade hon varit kort och mörk; nu på morgonen var hon lång och blond”, skriver Sandström. ”Jag hade slutat att notera namnen. Jag hade börjat tänka att de alla hette Florence (…). Jag hade respekt för folk som jobbade inom vården. Men de var så många. Det var omöjligt att minnas alla deras namn.” Respekt och respekt, kunde man kanske tillägga.
Romanens Peter Sandström vårdar sin gamla mamma hellre än bra. Han smiter iväg direkt när tillfället uppenbarar sig, allt som oftast med en flaska i handen. Tydligen är livet lättare när ett töcken av alkohol slås på. Också systern tycks vara av samma skrot och korn. Hellre ett glas för mycket än ingenting alls. När han är ute ur (barndoms)hemmet kommunicerar han antingen med sin hustru och dotter som är på en gemensam långresa i österled eller med den (presumtiva?) älskarinnan Karhu. Han säger sig älska dem alla utan att på riktigt kunna älska någondera. Romanens Peter Sandström är en av de mest egenkära personerna man kan tänka sig.
Det här leder tankarna till autofiktionens världsstjärna, norrmannen Karl Ove Knausgård som formligen revolutionerade genren på 10-talet med romansviten Min kamp. Peter Sandström skriver dock med mycket mindre frenesi. Han är Knausgård i ett dockskåp, liksom.
I en värld där våra föräldrar blir allt äldre och därmed också mera skröpliga, med ett omfattande hjälpbehov av professionell vård och familjär omsorg under en ofta ganska lång tid, sätts relationerna mellan generationerna på prov. Föräldrarna blir som barn för sina barn som i sin tur blir som föräldrar för sina föräldrar. Det hela är inte alls lätt men Peter Sandström beskriver situationen på ett ofta finkänsligt, eftertänksamt och humoristiskt sätt. ”Kanske det är en barnbok jag skriver”, undrar han. ”En barnbok för vuxna.”
Barnbok eller ej, författaren Peter Sandström har skrivit en både bra och angelägen bok. Och ännu en sak: Han är en av våra bästa stilister. Att läsa hans (finlands)svenska är ren och skär njutning.
Peter Sandström:
Kärleken är ett tamdjur.
Schildts &
Söderströms, 2020.
