Som föreställningens titel,Livet ditt as, indikerar, handlar Blaue Fraus nya uppsättning om livets brokighet och asighet, och framförallt om de existentiella spänningarna. Å ena sidan tematiseras ångest, depression, socialitet och tillgjordhet, samt identitetsskapande, å andra sidan kärlek, sex, närhet och svårigheter med relationer. Regissören Anders Larssons iscensättning är inspirerad av Nina Hemmingssons seriealbum Livet ditt as från 2018 samt Gunnar Lundkvists serier om Klas Katt. Det rör sig om den tredje av Blaue Fraus uppsättningar som utgår från Hemmingssons serier. De tidigare är Jag är din flickvän nu (2008) och Mina mörka ögon (2012).
Livet ditt as bjuder på ett estetiskt tilltalande bildspråk. Scenografin och kostymerna gör sitt för att bygga upp den klatschiga stämningen. Den visuella framställningen inramar på ett lyckat sätt tongångarna i Hemmingssons serier och gestalterna på scenen, Trädet (Sonja Ahlfors), Pudeln (Herman Nyby) och Grisen (Boel Marie Larsson) återger den lakoniska och torra humor som kännetecknar serierna. Framförallt Joanna Wingren gestaltar på ett fantastiskt sätt Hemmingssons hålögda ”flicka”, vars känslolöshet förkroppsligas genom Wingrens starka scennärvaro och fuck you-attityd. Samtidigt ger hon även uttryck för skörhet då hon bakom den hårda ytan kämpar med sin egen svåra relation till (ex-?) maken.
Föreställningen rör sig bland scener vid sopsorteringen, i skogen och på en fest i fyllan – den senare är kanske en av föreställningens bästa. Då ensemblen dansar till tonerna av The Weeknds låt ”Blinding Lights”, och berusat småpratar och häller ur sig oneliners i form av klyschor om att aldrig kunna tänka sig ”att bo i centrum” eller om ”att älska naturen”, blottas den tomhet och banalitet som ofta karaktäriserar sociala sammanhang. I pjäsen beskrivs umgänge som till vardags handlar om att dölja ångest, men som skriks ut i fyllan, för att nästa dag lägga locket på den igen, och så upprepas allt nästa helg. Rollspel ingås och identiteter skapas genom ett ständigt avvisande av närhet som alla ändå längtar efter.
Det ironiska greppet bränner till ibland då till synes kritiska förhållningssätt blottläggs för var de är. Sonja Ahlfors karaktär gör sig lustig över liberala värderingar som sammanfattas i uttalanden om att vi bör ”värna om mångfald” och att ”barn är viktiga” – som hon uttalar med överdrivna citattecken. Jag kommer att tänka på queerteoretikern Lee Edelmans tankar om ”reproduktiv futurism”. Han är kritisk mot den självklarhet med vilken barnet både på vänster- och högerhåll genom en anständighetens politik får representera vår framtidstro, men på ett sätt som reducerar dem till en symbol, snarare än uttrycker verklig omsorg om dem eller klimatet.
Livet ditt as presenterar ingen tes om livet, politiken, eller om hur vi ska leva. Istället närmar den sig tillvaron via olika figurer: trädet, grisen, pudeln och flickan. Det queera och de antisociala elementen på scen erbjuder som bäst en samhällskritisk blick på vår tids sociala och politiska ordning och påminner oss om hur intrasslade vi är i varandra och även i det icke-mänskliga livet. Detta grepp, ett slags ”platt ontologi” för att använda den kritiska teorins terminologi, ligger i tiden och visst finns det skäl att granska våra relationer till djur bortom diskussioner om huruvida grisen skall ätas vid jul.
Eftersom pjäsen är Blaue Fraus är feministiska teman att vänta. Också här påminns publiken om och om igen om penisens närvaro. Kuken är med, även om den mest framstår som en abstrakt symbol. Detta grepp, med anspelningar på könsorgan, bröst och knullande, känns slitet. Det vore välkommet med en pjäs som även tog manlighet och maskulinitet på allvar, bortom kuken, och som inte reducerade kön till könsskillnad och man till penis och kuk. Kvinnlighetens betydelser dekonstrueras däremot desto mera. Genom en suggestiv, ironisk och ibland även komisk framställning möter vi anti-kvinnan i olika former. Hon som ger fan i att vara någon till lags, som säger ifrån, är bitsk och som utan skam skriker ut all sin ångest, men som även stundvis kan visa sin fragilitet.
En föreställning baserad på Hemmingssons och Lundkvists serier förefaller lovande, men tyvärr blir förverkligandet både distanserat och kaotiskt vilket skapar ett splittrat helhetsintryck. Publiken möts snarare av kaos än klarhet, även om vissa scener och repliker nog levererar. Livet ditt as känns som en alltför intern och överintellektualiserad föreställning. Ett mera omsorgsfullt arbete med textens kontraster kunde i kombination med tempoväxling på scen ha lyft fram ett djup i texten som nu tyvärr försvinner i en hetsig och skrikig framställning som i slutändan urvattnas, delvis även på grund av att föreställningen är en aning för lång.
foto Liina Aalto-Aetälä
Livet ditt as
Text: Nina Hemmingsson och Gunnar Lundkvist. Dramatisering: Anders Larsson, Sonja Ahlfors och Joanna Wingren. Regi: Anders Larsson.
Koreografi: Sonya Lindfors.
Scenografi och kostym: Linn Henriksson
Strååt och Ebba Forstenberg.
Ljus: Meri Ekola. Ljud: Alina Ostrogradskaya. Mask: Stephanie Korhonen. På scenen: Boel Marie Larsson, Herman Nyby, Joanna Wingren och Sonja Ahlfors.
