Svindlande och komplext om hemlängtan

av Hilda Forss

Edith Hammar (f. 1992) har studerat vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm och är nu bosatt i hemstaden Helsingfors”. Så lyder författarpresentationen på omslaget till seriealbumet Homo Line. Det kanske låter som en neutral presentation, men redan här tar Hammar ställning till det som är verkets genomgående tema, nämligen hem och dess koppling till identitet. Homo Line hämtar inspiration från Hammars egna erfarenheter av att leva som finländare i Sverige, och resultatet är en svindlande och mångbottnad djupdykning i hemlängtan, nostalgi, och queera erfarenheter.

Det är sparsmakat med text, och de fantasifulla illustrationerna står i fokus. De svartvita teckningarna skiftar hela tiden perspektiv mellan nära och avlägset, drömskt och realistiskt, stort och litet. Det är svajigt, man sätts ur balans. Som när man förätit sig på färjans buffet och druckit lite för mycket av den tillhörande ölen när det börjar storma på havet.

En Tom of Finland för 2020-talet kallas verket på bakpärmen. Hammars stiliserade grafiska linjer är visserligen helt annorlunda än de detaljerade blyertsteckningar som Touko Laaksonen är känd för, men nog finns det något i tonen, i det på en gång råa och ömma, som känns igen.

Homo Line handlar om hemlängtan, men mer än bara en plats längtar huvudpersonen till en tid. Ett Helsingfors där Stora Robertsgatan huserar både gayklubben DTM och McDonald’s. Nu har mäkkären ersatts av en ”sexig vegetarisk restaurang”, och spårvagnarna går i nya rutter som hen inte längre förstår sig på.

Men inte heller det här gamla Helsingfors kan idealiseras. Det är sunkigt, det är klibbigt av öl, spyor, blod och andra kroppsvätskor. Hatet och homofobin florerar. Ändå saknar huvudpersonen det, ändå var det hemma. ”En del av kärleken innehåller berusade personer som sitter och skiter vid Berghälls ämbetshus kl 08.00 på en tisdag.”, konstaterar hen.

Rörelsen sker alltså inte bara från Helsingfors till Stockholm, utan också mellan Helsingfors under olika tider. Gentrifierade vegekrogs-Helsingfors, mäkkäre-Helsingfors och även ett krigstida Helsingfors där Tom of Finland hade sex under Stockas klocka. Som en portal mellan dessa olika plan av platser och tider kör Homo Line. Färjan blir representationen för att befinna sig mellan kulturer. Visst tar verket också in enstaka klyschor – ”vilken bra svenska du talar” – men den övergripande eftersmaken är en komplex skildring av vad det kan innebära att söka efter tillhörighet.

Ordet ”homo” används mest som skällsord i boken, och det överförs också till titeln Homo Line. Homo Line står för allt det som suger med att befinna sig mellan platser, tider, känslor, att inte hitta sin plats. I slutet svängs ändå allt (bokstavligen) om, och Homo Line blir till en queer fantasi – kanske ett ideal om att inte behöva välja, att man kan finna sig i att leva i gränslandet.

Edith Hammar:
Homo Line.
Förlaget,
2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.